6
öns ännu oskrifna historia en gång skall lägga i dagen — bevis för den allmänna odling och välmåga, för den varmt lefvande kristligt-katolska tro, och särskilt för de ofantliga tillgångar på konstnärliga krafter, samt säkert äfven för det katolskt-presterskapliga konstsinne, som på Elfva-, Tolf- och Trettonhundra-talen utmärkte Gotland. Det allmänna tänkesätt, att man lika fromt som frikostigt hängaf sina egodelar, skatter och arbetskrafter, för sin själs salighet, till kyrkors och klosters grundläggande och försköning, och hvilket satte presterskapet i stånd att uppföra så öfverflödigt många kyrkor, var för Medeltiden något egendomligt, och den nya tiden, som fått ett annat skaplynne, har icke ens mäktat värdigt underhålla dessa heliga fastigheter, ärfda från förflutna tidehvarf. Ej heller har, såsom det synes, på den nya tidens, och derföre ej heller på det lutherska presterskapets lott, i allmänhet taget, kommit den kärlek till skön konst och poesi, som visat sig så varm under Medeltiden, eller den om helgedomens yttre och inre prydnad outtröttliga nitälskan, som prydde den katolska kyrkans tjenare (om hvilkas öfriga förtjenster eller fel och brister här icke är fråga). Vittnesbörd i denna sak äro den konsthistoriska hjertlöshet och okunniga egenmäktighet, hvarmed, i förra och dessa tider, flera kyrkor och deras tillhörigheter genom just pastors-embetenas försorg eller med deras goda minne, i uppenbar strid med gällande och nyligen upplifvade förordningar, blifvit förändrade, vanformade, stympade, förstörda, öfversmetade och utplånade. Denna vandalism mot heliga, herrliga, oskyldiga och fridsamma konststycken; denna konstfiendtlighet mot rund- och spetsbågar, mot skulpturverk och historiska minnesmärken — såsom t. ex. försäljning af helgonbilder, chorskrank, chorstolar, m. m.; kyrkoförändringar på egen hand, fyrkantiga (salongs-)fönsters anbringande; sönderhuggning af dopfuntar och grafstenar öfver historiska personer; märkliga väggmålningars öfversmetande; altarskåps undanvräkande och tillspillogifvande samt mera sådant — allt detta är frukten af förhållanden, som ännu på Gotland och annorstädes existera, och som icke nog ofta och nog lifligt kunna öfverklagas.
Vi begagna här det tillfälle, som Säve's teckning af Stånga kyrkas portal erbjuder, att i korthet skildra en gotländsk sockenkyrka, och vi välja härtill just nämnda kyrka, som dock icke är just den bästa, men en af de bättre och bäst bibehållna af den gotländska landsbygdens medeltids-kyrkor.
Stånga Kyrka, annex till Burgs' moderkyrka, ligger vidpass 5 mil S S O. från Wisby. Dess längd är utvändigt 63 ½ aln; bredden är olika för kyrkans olika afdelningar. Så är den egentliga kyrkan (skeppet eller långhuset) utvändigt 22 alnar 20 tum bred, 30 1⁄3} dito lång; choret (“sånghuset”) 16 alnar bredt, 44 3⁄4 dito långt, och det öfver choret några trappsteg upphöjda, halcirkelformiga Högchoret (altar-rundeln, Absis) 13 ½, alnar bredt, 7 1⁄4 dito djupt, Skeppets invändiga höjd är vidpass 30 alnar, chorets 24 och högchorets 20 dito. Det vackra tornets hela höjd, från marken till träspirans spets, är 100 alnar: af stentornets fyra sidor slutar enhvar med en gafvelspets, innehållande fem spetsbågiga, med klöfverblad prydda, samt af pelare afdelade klockhål i trenne rader, tvenne i första och andra raderna, samt ett, något mindre, i den tredje och öfversta raden, således summa 20 ljudhål, af hvilka 16 äro 7 alnar höga och 2 ½ dito breda. Öfver stengaflarna reser sig en träspira med brutna sidor. I närheten af kyrkan ligga några fragmenter af vidunderliga bilder, som troligen varit vattenrännor, anbragta uppe på tornet. — Tornets enda fönster, liksom skeppets enda (i hvars spetsbåge 3:ne trebladiga bågar äro infattade, och hvilket genom 2:ne pelare är i 3:ne fält afdeladt), är, likasom den utomordentligt rikt skulpterade portalen (“stordörren”), alla belägna på södra sidan, och tillhöra spetsbågens stil; deremot är den enkla torn-portalen, på vestra sidan, och chor-portalen (“sånghus-dörren”), samt chorets enda och hög-chorets 3:ne små fönster alla rundbågiga och utan prydnader. Ifall man antager, hvad som är troligt, att hela kyrkan är bygd på en gång — Strelow's “Guthilandische Kronike” nämner för Stånga byggnads-året 1160, hvilket har mycken sannolikhet —; så, är ovedersägligt, att “stordörren”, samt skeppets och tornets, liksom chorets och högchorets ursprungligen rundbågiga och simpla fönster i en sednare tid, t. ex. på 1200- eller 1300-talet, i följd af nya byggnads-idéer, och, hvad fönstren vidgår, för att lemna utrymme för större glasmålningar, blifvit förändrade, utvidgade och i en rikare stil utförda.
Hvad kyrkans inre vidkommer, må först nämnas, att skeppets fyra hvalf uppbäras af en rund pelare, en aln i genomskärning, med ett serdelas vackert kapitäl, smyckadt med mjukt skuret blad- och blomster-verk, hvilket äfven under kapitälets nedra list nedhänger på pelarens sjelfva lif med fyra vackra blad eller löfhängen. — Midt i den spetsbågiga hvalfbågen (“triumf-bågen”), som bildar öppningen till choret, och under hvilken dopfunten stått i äldre tider, satt ännu för 50 år sedan, på sin ursprungliga och betydelsefulla plats, det stora crucifixet, föreställande inom en med listverk prydd cirkel, den Korsfäste med krona på hufvudet, och med korsets ändpunkter utmärkta med Evangelisternas sinnebilder: Engeln (Matthæus), Lejonet (Marcus), Oxen (Lucas) och Örnen (Johannes). Vid en reparation år '1807 blef detta crucifix, enligt anteckning i en af kyrkböckerna, “efter stort motstånd från församlingens sida”, flyttadt till chorets norra mur. — Den gamla dopfunten, rikt skulpterad, med bibliska bilder, är qvar. Deremot har den gamla altarprydnaden lemnat rum för en
