Sida:Gotland och wisby i taflor.djvu/67

Den här sidan har korrekturlästs
13

nad: Biskop Nicolaus Herrmanni från Linköping lade egenhändigt första grundstenen. Platsen, på hvilken choret byggdes, och vidliggande tomt, hvarest förut voro 2:ne offentliga bad (»balnea»), såldes till klostret af Herr Arnold Stoltevoet d. y., Borgmästare i Wisby. — Många gåfvor under de följande åren inflöto »i och för byggnaden» (»pro edificio»). — År 1391 på kyrkans invigningsdag — denna dag utnämnes icke — invigdes Hög-altaret (»summum altare») och »det större altaret i choret» af Erke-biskop Henrik från Upsala. — År 1397 uppfördes sex hvalf öfver de fyra pelarne närmast till choret, och en ny altartafla ombesörjdes. — År 1402 i April rasade sex gamla hvalf, och uppfördes de öfriga sex hvalfven i kyrkans midt på nytt, genom gåfva af salig Brodren Albertus. Samma år led ock Domkyrkan i Upsala, stor skada. En komet — tillägger Annalisten — hade det året synts från den 22 Februari ända till Påsken. — År 1404 byggdes ett nytt Orgelverk genom Brodren Johannes från Riga. — År 1408 blefvo Chor-stolarna (»stalla») och trä-arbetet i choret (»chorus ligneus») färdiga. — 1412 den 25 Sept. blef kyrkan med sitt nya chor ånyo invigd, hvarom ofvanföre är nämndt. Såsom kyrkans faddrar antecknades vid det högtidliga tillfället 26 personer, hälften män och hälften qvinnor, nemligen: Borgmästarne Herr Conrad de Monte med sin husfru Mechtilda Vootes, Herr Joh. Lippus med d:o Gerdele Daniels-enka, och Herr Nicolaus Osenbrügge med d:o Elisabeth; Rådsherrarna Herr Herrman Mundtepenningh med d:o Hezeke, Herr Heyno de Aken med d:o Elisabeth, Herr Gotschalcus Crowel med d:o Elisabeth, Herr Herrman Münter med d:o Agata, Herr Joh. Duzeborch med d:o Christina, och Herr Conrad Ekeman med d:o; samt Rutger Middeldorp med d:o, Wernekin de Brinke med moder, Joh. de Brinke med husfru, Marquard Sten, slottsfogde (»advocatus castri») med sin husfru Cathrina. — År 1413 blef hvalf-arbetet färdigt: »opus est completum». — År 1554 klagade Borgmästare och Råd hos danske konungen Kristian den 3:e deröfver att Befallningsmannen Herr Otto Rud förstört kyrkan Sankt Carin. I sin förklaring nämner Rud, att kyrkan stått öde sedan Wobisser's tid (Ladislaw W., dansk befallningsman på Gotland 1539—44). Då hade det händt, att en söndag när presten stod framför altaret, hvalfvet begynte rasa, och sedan dess har ingen gudstjenst der hållits, utan kyrkan har stått öppen för hundar och svin, så att der var en stank inne, så Gud sig förbarme! Af Rud hade intet blifvit nedbrutet. Men till honom » paa huszit» (på Wisby' slott) hade kommit en saltpetersjudare och anmält, att det fanns god saltpeterjord i kyrkan, om han blott finge bryta upp golfvet, hvilket Rud tillåtit; enär Borgarne tagit »stollene» (bänkarna) ur kyrkan, måtte väl Rud få bryta upp golfvet. Af den upptagna jorden hade tillverkats ett centner saltpeter. Kyrkan tillhörde Konungen, och om denne ville unna Borgerskapet nämnda kyrka, och så befallte, skulle Rud åter låta inlägga golfvet. — Året derpå, 1555, ingingo nya klagomål från Borgerskapet till Kungen: ehuru Kungen hade lofvat att Rud skulle sätta S:t Carin i så godt skick som hon förut var, hade dock Rud låtit rifva taket öfver »Ringe-porten» och låtit föra det på sin gård; äfven hade slottsfolket bortfört grafstenar från kyrkan och fört dem ut på landet. Härpå genmälte Rud: Alldenstund kyrkan stått, öde både i Wobisser's och Hardenberg's tid (Eilert H., dansk Befallningsman på Gotland 1514—51), och enär Borgarne sjelfve tagit en del af kyrkotaket och dermed förbättrat deras skolhus, så hade Rud ej förstått bättre än att kyrkan och klostret skulle slätt ödeläggas. Men sedan klagomål anförts, hade ingen skada blifvit kyrkan tillfogad. Angående bortförda grafstenar hade Rud tillsport sina tjenare, och fått den upplysning, att slottsfolket till en landsdomares begrafning tagit en grafsten ur kyrkan och lagt den på domarens graf. Rud hade då varit bortrest från Gotland. — År 1560 sände Borgmästare och Råd en skrifvelse till Konung Fredrik den 2:e af innehåll: Kungens bref hade kommit Borgmästaren Lauritz Olsen tillhanda, att neml. denne skulle hafva hos sig 900 Daler, som Kungens fader hade tilldömt dem af O. Rud till att dermed uppbygga S:t Carins kyrka, och att intet skulle vara bygdt derpå; men förr än Kungens bref kom, hade dock 300 D:r blifvit förbygda på kyrkan. De bedja nu Kungen, att han för Guds skull ville unna dem pengarna till kyrkans byggnad, och de lofva, att pengarna till intet annat skola användas, ty det är ännu en alldeles skön kyrka och ligger midt i staden, etc., och »seyer-verckenn» (urverket) hänger i samma kyrka, etc. etc. Med denna skrifvelse följde en af Hertig Magnus, Konungens broder, som då, på resa till Ösel, uppehöll sig i Wisby, skrifven förbön: Staden hade bedt Hertigen om hans förord, enär han sjelf sett hvad de hade börjat bygga på kyrkan, och i hans bref till Kungen heter det vidare: Om denna kyrka blir öde, då blir staden ganska ödslig. Kung Fredrik hade sjelf sett, hvilken skön stad Wisby varit, och att der ännu finnas sköna torn, murar och hus. — Längre fram på samma år, 1560, blef Jens Bilda (dansk Befallningsman på Gotland 1660—71) anbefalld att utlåta sig, huruvida det vore af nöden att reparera bemälda kyrka; han yttrade: Kyrkan har varit öde vidpass 10 eller 11 år; alla fönster, altaren och taflor äro förstörda; spärret och taket mycket förderfvade. Hvad Borgarne gjort för penningarna, skulle deras räkning utvisa. Här i Wisby finnes en annan kyrka, nemligen Sockenkyrkan, icke stort mindre än Frue-kirke i Köpenhamn, i hvilken invånarna kunde ha' rum nog, till och med om de vore ännu talrikare. Kungen kunde alltså sjelf dömma, om omkostnader behöfde göras på flera kyrkor. — Emedlertid var och förblef kyrkan en ruin. — Enligt anteckningar i Wisby' Domkyrkas

4