20
Invid kyrkans södra långsida, framför den nyss nämnda enkla portalen, och i rät linje med kyrkans vestra mur samt åt öster intill en utbyggnad (troligen en särskilt altarplats) ungefär på midten af nämnda södra sida är det s. k. Storkapellet uppfördt (36 alnar 6 tum långt och 11 alnar 8 tum bredt invändigt), uti 1300-talets rent gotiska stil, lätt, luftigt, ljust och ljudfullt: dess resonnance hör till kyrkans märkvärdigheter. Golfvet är till kapellets östra tredjedel några trappsteg upphöjdt; troligen har ett altare der stått. Kapellet har ingen fristående pelare: taket med sina 3:ne spetsbågiga hvalf hvilar på åtta fina, mångdubbla väggpelare med sköna och märkliga hvalffötter. I hvalfven märkas prydliga korsbågar samt mångahanda fina ornamenter af figurer och löfverk. — Detta kapells perspektiviska portal är utmärkt af fina, smärta halfkolonner och spetsbågar; kapitälerna smyckas af väl skurna löf- och djur-former, och gafvelfältet är prydt med halftupphöjda figurer, föreställande Kristi uppståndelse ur grafven. Gafvelsidorna och spetsen bära synnerligt vackra, med arkitektur, löfverk och knoppar sirade pinakler eller småtorn. — Kapellets södra framsida afdelas af fyra kontreforter (sträfpelare), och på de 2:ne närmaste till portalen sitta beundransvärda fragmenter af baldakiner (tabernakler), i hvilka troligen heliga bilder hafva stått och med händren lyftade till välsignelse lyst frid öfver inträdet i helgedomen. Dessa sköna baldakiner, äfvensom till en del bildverket i portalen, anses hafva blifvit förstörda på 1500-talet, i brytningen mellan Katholicismen och Lutherdomen.
Betrakta vi vidare detta kapells utansida, så undfalla oss icke de 2:ne i taklisten utstående vattenrännorna, föreställande den ena (i vestra hörnet) en grinande menniskofigur, framkrypande på en stång; den andra (i östra hörnet) hin håle sjelf, men fängslad i kedjor, båda med vidöppen mun. Dessa på gotiska kyrkor ej ovanliga groteska figurer förklaras olika: enligt några betyda de hånet och ondskan, förjagade och liksom stödde på flygten ur helgedomen; enligt andra, äro de intet annat än sjelfsvåldiga infall och möjligen satiriska anspelningar af bildhuggaren, den frie, i sina åsigter redan protestantiske konstnärn, som icke stort trodde på munkarnas traditioner, på helgonens medling; och förtjensten af sjelfplågandet och yttre goda verk, på bildernas mirakler, på aflatet, öronbikten och skärselden. Äfven på munklifvets sedeslöshet hafva dessa allegoriska framställningar ansetts häntyda. På hvar och en af södra murens 4 kontreforter har legat ett sådant vidunder (»Gargouille»): ett tredje ligger qvar inne på kyrkans hvalf, och föreställer Simson uppbrytande Lejonets gap, genom hvilket regnvattnet forssat ut. Det fjerde är försvunnet.
Detta kapell är öfverbygdt med en ny fasad i Renaissaneens stil, uppfärd efter den stora eldsvådan 1744. Den fordna gafvelns gotiska karakter, med knopp- och lilje-prydda pinakler eller småtorn öfver hvar och en af kontreforterna, blef då uppoffrad. Af dessa pinakler finnes en nästan fullständigt qvar å kyrkans loft.
Mellan kapellets sköna, lätta, ogiviska portal, och den vid ingången till kyrkan sedan mötande, den egentliga kyrkans enkla och rundbågiga, är det endast 12 à 13 steg. Dock ligger vidpass ett århundrade deremellan. Hvardera är af sin tids byggnadsstil ett karaktistiskt uttryck, och sammanställningen är lärorik.
S:t Maria har 3:ne torn, Tre-enighetens symboler. Anmärkningsvärdt är, att det ensamma tornet här står, mot vesten, och de båda (syskon-) tornen mot öster. Här äro också dessa sednare mindre: de äro smala, fina, nästan som minareter på en mohrisk moske, och åttkantiga. De äro helgjutna konststycken, af beundransvärd skönhet. Dessa torn äro bygda öfver sakristiorna invid högchoret; utvändigt är det södra i söder 7 alnar 19 tum, i öster 7 alnar 21 tum, och det norra i öster 8 alnar 16 tum, i norr 8 alnar 19 tum. Från början har deras konstruktion varit för svagt beräknad, så att man sedan måst mura igen de många, i 2:ne våningar bygda gotiskt prydliga fönstren. Ofvanpå stenresningarna, som sluta med en bred, af gesimsbågar ornerad list, äro af trä bygda, smala och uppåtsträfvande lanterniner (från 1760), nog mycket belastade, törhända, med listverk och sirater. — Det vestra s. k. Stortornet groft och fyrkantigt: nedtill bredare, har detta torn, ungefär i höjd med taklisten å kyrkans sidoskepp, en väktaregång, med sköna rundbågiga, tvådelade fönster af polerad marmor; och smalnar sedan, och blir 70 alnar högt (från marken); på stenmuren är en lanternin med balkong (eller altan), det hela (något öfver 100 alnar från jorden) slutar med en spets, hvarpå sitta en tupp och en stjerna (vaksamheten och religionens ledstjerna). I tuppens stjert är årtalet 1746, då, nybyggnaden af trätornet verkställdes, uthugget och genomskinligt. Uti detta torn finnas, utom ett slag-ur, 3:ne stora och välljudande klockor, alla med inskrifter, af hvilka vi afskrifva den ena, såsom betecknande ett af de många olycks-år i kyrkans historia (åren 1400, 1513, 1610 och 1744), då eldsvåda förstört större eller mindre delar deraf:
»När Fyrti Fyra skrefs näst efter Sjutton hundra
Fick Elden lof af Gud att Vestra Tornet plundra
Min gamla nakna kropp blef der ock eldens rof,
Jag ringde för mitt Lik och sjelfver mig begrof.
Men togs straxt up igen och bars ur badet neder
Och fick på detta rum min förra tjenst och heder.»
Utsigten från kyrkans balkong öfver den ålderdomliga medeltids-staden, hvilken med sina många ruiner förekom den store Linné »såsom sjelfva
