22
Predikstolen, fästad vid den nord-östligaste polaren i sjelfva kyrkan, är af valnöt och ebenholz konstmässigt arbetad, och skänkt af Borgmästaren Joh. Volters år 1681.
Kyrkgolfvet, sammansatt af mer och mindre skadade grafstenar, ända från 12- och 13-hundratalen, erbjuder åt antiquarien ett rikt fält för forskning. Oberäknadt de latinska inskrifterna i prydlig munkstil, se vi här figurer och heliga bilder af alla slag: biskopen med sitt pallium och med kalken tryckt intill bröstet; munken med en from devis lik en gloria kring sitt hufvud och omgifven på ena sidan af gisslet, på den andra af embetsstafven (Abacus), hvilka symboler påminna om stadgandet i gamla tempelordnar: 'Regeringen är oss förlänad genom stafvens och risens symboler — stafven; för att stödja den svage, riset för att straffa den irrandes fel. — Här ser man vidare riddaren i sin rustning, omgifven af vapensköldar, ättens anor; den ridderliga matronan och den adliga jungfrun, den förra i det allvarsamma doket, den sednare med hufvudet smyckadt af diadem och plym, båda utstyrda med smycken, ringar och kedjor; borgaren med sitt yrkes emblemer, t. ex. ett städ med hammare och tång, en läderknif och en skosula, ett skepp, en båge, o. s. v., tillika med hans bomärke, sammansatt af runor, och med engeln, lejonet, oxen och örnen (Evangelisternas sinnebilder) i stenens hörn. Nästan på hvarje sten ,står ett fromt tecken, en biblisk bild, kalken med den korsprydda, invigda oblaten, eller något dylikt — utgörande en hieroglyphisk öfversättning af den vanliga slutstrofen, bönen om en fridfull hvila: »requiescat in pace».
Bland märkliga personer, hvilkas grafstenar här finnas, må nämnas bröderna Olof och Filip Axelsöner Tott, den förre höfding på Gotland, båda döde 1464 (men begrafne i S:t Hans-kyrkan, hvarifrån stenen är hitflyttad). I S:t Maria har Prins Erik, Kon. Albrechts af Mecklenburg son, död 1397, sin lägerstad; hans grafsten ligger utanför Stor-kapellets portal, genom hvilken den stora stenen icke kunde införas. I högchoret framför altaret hvila: Henrik Rosenkrantz, dansk länsherre på Gotland, död 1537, i halft upphöjdt arbete atbildad på stenen, Vid hans venstra sida ligger hans hustru Karine Rosenkrantz, och hennes syster Mette Hardenberg, döde på Visborgs slott 1549, och deras väl skulpterade figurer äro äfven för kännedomen om tidens kostymer af värde; samma fruntimmersbilder äro framställda på en i högchoret hängande oljemålning. Vidare: Borgmästaren i Lübeck, amiralen Bartholommus Thinapfel, danske amiralerne Franz Bilde och Joh. Lorentzen, samt danske adelsmännen Anders Friis, Söffren Munck, Knut Reventlow, m. fl., som vid lübska, och danska flottornas skeppsbrott utanför Wisby år 1566 vådligen omkommo. Till Thinappels åminnelse sitter på högchorets norra vägg en oljemålning, föreställande en åldrig man, i präktig senators-skrud, med knäppta händer knäböjande vid foten af Frälsarens kors. Bakom honom brusar ett stormande haf: spillror af krossade skepp flyta här och der, och en redlös farkost kämpar med vågorna. Besättningen derombord håller på att kasta en man i hafvet, och en förfärlig hvalfisk öppnar redan sitt gap för att sluka det arma offret. Man känner igen den fromma historien om profeten Jonas. Thinapfels graf är nere i choret. Vid sidan af denna tafla är ett väl arbetadt monument af sandsten, egnadt åt minnet af Ingeborg Tidemann, gift med Emmike Kaas, som 1576—85 hade Gotland i förläning. — Framför altaret, på högra sidan om Rosenkrantz, ligger en annan dansk höfdingsman, Herman Joel, död 1607, och bredvid honom hans husfru, båda i upphöjda figurer och omgifna af heraldiska prydnader. Af ätten Bilde äro flera här begrafna. I sednare tider och ända till dess begrafningar i kyrkan upphörde, begagnades dessa grafvar i högchoret för biskopar, borgmästare och andra förnämliga personer. Så begrofs år 1821 i Rosenkrant'ska grafven handelsmannen i Wisby Kristoffer Gazelius, född af bondeslägt i Gåsemora gård på Fårö: genom flit och idoghet hade han förvärfvat den (på Gotland) betydliga förmögenheten af 3 Tunnor guld, hvilken enligt hans testamente till största delen blef använd till fromma stiftelser: för de fattiga i Wisby 20,000 R:dr, för fattige köpmäns enkor och barn dersammastädes 3,000 R:dr, till 2,ne folkskolors inrättande (den ena på Fårö, den andra i Tingstäde, der han ägde Furubjers gård) 13,000 R:dr, och föröfrigt till slägtingar och handelsbiträden frikostiga gåfvor. Den enkle och tarflige köpmannen blef hedrad med grafplats i Domkyrkans högchor; bondesonen från Fårö multnar i samma grift som Danmarks ädlaste riddersmän. Medborgerligheten har ock sitt adelskap. Dygd, förstånd och mandom gör Adel, sade gamle Kong Gösta.
Nere i choret är Superintendenten Hans Strelow's grafsten, hvarpå synes, utom långa latinska verser, Kristus som döpes af Johannes. Strelow är märklig för sin »Guthilandiske Kronike», som med tillegnan till Konung Christian d. 4:e trycktes i Köpenhamn 1633[1]).
Sjelfva inskrifterna på dessa gamla grafstenar bevittna, hvilken mötesplats för utländske män Gotland var under Medeltiden: Wisby var till
- ↑ I denna bok vill Strelow bevisa, att Gotland är koloniseradt från Danmark, och att Göterna »som gjorde sig hela verlden underdånig» äro utreste från nämnda ö; hvarföre också hans krönika handlar nästan lika mycket om den öfriga verlden, som om Gotland. Såsom skrifven utan all kritik, måste denna bok med stor försigtighet begagnas, och om den uppgift är sann, som superintendent Göran Wallin meddelar i sina »Gothländska samlingar» (I: 183), att nemligen, medan Strelow låg i Köpenhamn, elden kommit lös i huset, der han bodde, och förstört både manuskriptet och urkunderna, hvarefter han ur minnet skall hafva skrifvit sin bok ånyo; så är det ej underligt, att innehållet delvis är lösligt, sväfvande och fullt af misstag. — Strelow dog 1636.
