36
aln hög och rundbågig, med 3:ne runda och 3:ne rätvinkliga bågar omvexlande, och på hvardera sidan i portalen 3:ne kolonner likaledes omvexlande med halfpilastrer: kolonner och pilastrar äro bortröfvade; kapitälerna med enkla bladformer äro qvar. Det halfcirkelformiga öfverstycket är rikt på inristade sirater: nedtill går en list af liljeblads-ornamenter, och midt deröfver uppstiger en liljestängel, något lik den som karakteriserar de i Wisby under Medeltiden präglade mynten och några gamla sigiller (3:ne Wisby stads-sigiller och »Tyskarnes, som besökte Gotland, sigill» (se Wallin, G. Saml. I: 103, 116). På hvardera, sidan om liljestängeln är en Biskops-bild, mot öster »S:t Nicholaus», och mot vester »S:t Augustinus», kyrkans båda skyddshelgon, med hvartdera, helgonets namn vid bilden utsatt uppe under bågen. De bagge helgonen äro klädda i kåpa med pallium, biskopsmössa och kräkla, och lyfta högra handen med tvenne uppsträckta fingrar till välsignelse. — Nästan midt på samma sida är en äfven rundbågig, men något enklare portal, som haft å hvardera sidan 2 kolonner omvexlande med 2 halfpilastrer; kapitälerna, som endast på vestra sidan äro bibehållna, utmärkas af bladverk, och det ena med i bladen punkterade ådror; dörröfverstycket är förstördt. Kyrkmuren är här 31⁄4 aln grof. — Midt emot på norra sidan är en nästan dylik port. Alla dessa ursprungligen praktfulla portaler hafva af okunnigheten och egennyttan blifvit skamligt plundrade och till stor del förstörda.
Utsidan af vestra façaden har mellan sina 3:ne förut beskrifna fönster och vid hörnena tunna, finhuggna, väggpilastrer. Sjelfva gafvelfältet, som är några tum tillbakadraget, begränsas nedtill af en smal, tegelbelagd list, som böjer sig upp öfver det stora medlersta fönstrets ogiv-båge, och midt deröfver märkes på hvardera sidan om en större, nästan rundbågig nisch först en öppen mindre rundbågig glugg, vidare och upptill ett försänkt grekiskt kors; och nedtill en stor likaledes försänkt Rundel med en midtel-ring och derifrån utgående 12 aflånga runda blad, allt bygdt af tegelsten, och fördjupningarna ursprungligen prydda af målade sirater, hvaraf spår ännu kan upptäckas i södra rundelns midtel-ring. Slutligen ytterst en fördjupad, sirat-lös mindre rundel. Gafvelfältets sidolinier äro, på något öfver sidornas midt, brutna och resa sig vidpass 3 alnar lodrätt i höjden, hvarefter de åter brytas och bilda ett triangulärt fält. I denna öfre afdelning af gafveln märkas 8 smala rundbågiga nischer bredvid hvarandra i en rad tvärs öfver gafveln; deröfver 2:ne öppna rundbågiga gluggar, samt aldraöfverst en dylik, hvars båge är förstörd. Medelst alla dessa fördjupningar och öppningar är den stora façadens släta mur på ett omvexlande sätt genombruten och vackert beskuggad. — Att dömma efter gafvelns brutna sidolinier, har kyrktaket varit bygdt i 2:ne afsatser.
Vid de nyssnämnda rosettprydda rundlarna fäster sig en gammal sällsam saga. I dessa rosetter — heter det — suto Karfunkel-stenar[1] infattade, hvilka om natten skeno så klara som solen om dagen, och vore genom detta sitt starka sken ett sjömärke för de förbiseglande. Hvarje natt vakade här 24 man för att skydda dessa ovärderliga ädelstenar: det var vid lifsstraff förbjudet, att efter solens nedgång gå nära förbi kyrkan. Dessa strålande smycken ref Konung Waldemar d. 3:e vid plundringen af Wisby år 1364 ut ur kyrkmuren, och förde dem, tillika med öfriga från kyrkor, kloster och enskilta hus röfvade skatter, ombord på sina skepp. Men detta bekom honom illa, säger sagan, ty det skeppet, som hade karfunkelstenarne och kyrkoklenoderna ombord, sjönk vid Carlsöarna med topp och tackel, och sjelf kom Kungen med plats undan i stormen. Bland kustboarna i närheten af nämnda öar gå ännu många underliga sägner om dessa sagans sjunkna ädelstenar[2].
Vid de fyra hörnena af chorets utsidor äro af finhuggen sten uppförda, af egennyttiga händer mycket plundrade sträfpelare, som sakna baser och afsatser: de äro 2 alnar 13 tum framstående och 43⁄4 aln breda.
Kyrkans fot är utvändigt prydd af rikt listverk; utsidorna ega prydliga hörn- och vägg-pilastrer. På norra sidan märkas, utom många spår efter nedbrutna vidbyggnader, tecken efter vid muren fästade hvalfbågar, och troligen har här, liksom vid S:t Catharina's sydsida, varit en »Ambitus» eller hvalfbetäckt omgång.
Bland märkliga män, som i S:t Nicolai-kyrkan äro begrafne, må nämnas: Biskop Thomas, född i England, Canonikus i Upsala, sedan Biskop i Finland, der han kraftigt verkade för kristendomens framgång och kyrkoväsendets ordnande. Efter mödosamma ansträngningar, som bröto hans krafter, lemnade han Finland, enligt någras uppgift, flyende för Finnarnes och
- ↑ Karfunkel, ett gammalt namn på den högröda granaten och rubinen. Om dessa ädelstenars underbara glans hade man i fordna tider sagolika föreställningar, och antecknas bör, att fabeln om karfunklarna på S:t Nicolaus, hvilka »lyste om natten» , icke är ensam i sitt slag. I en uppsats om »Die Edelsteine» af Fr. v. Kobell heter det: »Af dc gamle var Rubinens glans och eld fabelaktigt prisad, och en Romare, Vartomanus, berättar om en rubin , som egdes af Konungen i Pegu, och som lyste st, att man vid dess sken kunde se på ett mörkt ställe likasom ont solen hade lyst. Biskop Epiphanus yttrade om denna ädelsten, att han lyser alldeles som en låga genom de kläder, som betäcka honom. Hos Grekerna heter han »andrax» = kol , i meningen af glödande kol : deraf det latinska namnet »Carbunculus», från hvilket det tyska »Karfunkel» är bildadt»
- ↑ När Carl v. Linné 1741 gick öfver på postjakten mellan Böda på Öland och Klinte på Gotland, antecknade han i sin dagbok »Sjöfolket förnötte tiden med fåfängt prat sam 2:ne stora Carbunclar som sutit i en kyrka i Wisby och här tillika med K. Waldemars skepp gådt i qvaf: de allena kunde tro, att Masten än i dag plägade synas i stilla vatten, och at Carbunclarnas glantz emot Solen under tiden lyste up i de sjöfarandes ögon ».
