Karelernas förföljelser; enligt andra, sedan han frivilligt nedlagt sin
biskopsstaf och dertill år 1243 erhållit Påfvens tillstånd. Uti Dominikanerklostret
i Wisby sökte och fann han (som sjelf förut varit Dominikaner-munk)
stillhet och frid, och slutade der sina dagar. — Den lärde Petrus de Dacia,
förut omtalad. — Magnus Store, höfding öfver Gotland, död 1287, och
begrafven i S:t Nicolaus, der hans vapen (enligt Schoumacher's
»Dissertatio de Gotl.») »ännu 1716 var synligt på muren». Nu finnes deraf intet spår.
— Han var farfarsfader till den med Kon. Gustaf Wasa samtidiga
Erkebiskopen Johannes Magni.
Strelow har för S:t Nieolaus uppgifvit byggnadsåret 1097, och vi upprepa äfven här den Wallin'ska erinringen: »tro det den som vill!». Först 1215 stiftade Kastilianaren Dominicus de Guzman sin munk-orden, och omkring 25 år sednare ankommo Dominikaner till Wisby. Otvifvelaktigt vill det tyckas, att en kyrkobyggnad, sådan som denna, måste ha förutsatt i landet fullt stadgad katholsk tro (hvilket icke var fallet på 1090-talet), och en stad med redan stadgadt och betydligt välstånd, samt dertill utbildad klosterverksamhet med tiggare-munkars outtröttliga ifver för insamlandet af fromma gåfvor. Dessutom är kyrkan, sådan hon nu synes, ett uttryck af den s. k. romaneska öfvergångsstilen, och hennes byggnadstid torde degföre icke kunna bestänmmas före sednare hälften af 1100-talet. Såsom ofvan är nämndt, herrskar rundbågen här i portaler och (med ett enda undantag) i dörröppningar; rund- och spetsbågar vexla på förunderligt sätt i fönster och i sidomurarnas hvalfbågar; en egendomligt hög spetsbåge utmärker hufvudbågarna och pelarehvalfven; choret prunkar i ren och dekorerad ogiv-stil.
Eller — har kyrkan börjat byggas i äldre tid, före Dominikanernas ankomst, och sedan blifvit förändrad, ombygd, omgestaltad? Vi anteckna denna fråga, men kunna ej besvara den.
Till kyrkan har man från söder en behaglig ingång genom en på den fordna kyrkogårdens eller klosterträdgårdens plats belägen, väl vårdad fruktträdgård, der man påträffar. trenne det gotländska vextrikets ädlingar: Valnöts- och Mulbärs-trädet samt Vinrankan; den förstnämnda hvälfver sin majestätiska krona invid tempelmuren och öfverskygger den, den sistnämnda skänker åt en del af södra långmuren den yppigaste dekoration — alla tre förläna åt stället ett vackert, sydländskt tycke.
Både i det inre och yttre eger S:t Nicolaus något på en gång enkelt och ståtligt, som ovillkorligen anslår. Det bor i denna byggnad en »grandezza», värdig den stolta och rika munk-orden, som inom dess murar och i klosterskolan derbredvid predikade och lärde sin tids högsta bildning. De stodo, dessa Dominikaner, högst i Påfvarnes, högt i Hofvens och Högskolornas gunst; de tänkte höga och herrsklystna tankar: högt och herrligt var här deras tempel.
Säve's vackra tafla visar det yttre af ruinen. Låtom oss som hastigast stiga in i dess inre, och tillsammans beskåda dess väldiga skönhet. Stanna vi i kyrkans vestligaste del, så ligger framför oss ett långt perspektiv af en hög och bred pelaresal med ett chor i ädlaste stil. Öfver oss inströmma de klaraste dagrar genom tvenne öppna hvalf med pittoreskt taggiga konturer; derefter kommer det skumma dunklet under tvenne oförstörda hvalfkupor: dernäst blickar åter himmelen in genom en stor hvalföppning, och sist det öppna choret, skimrande af ljus. Denna starka och bråda vexling af dager och skugga ger åt monumentet ett underbart uttryck.
Och välja vi vår plats i en af sidogångarna, så se vi, huru de af de tio pelarne högburna hvalfven åt alla håll kasta sina bågar, som skära och beskugga hvarandra, i kretsande mångfald.
Och vandra vi omkring, så hyllar blicken med välbehag än vid det praktfulla rundfönstret, än vid Jacob Charra's minnes-sköld, än vid de af Valnötsträdets lefvande grönska fyllda ogivfönstren, än vid chorfönstrens fint skurna klöfverblad och chorets öfriga prydnads-detaljer.
I aftonrodnadens belysning blir kyrkans uttryck ännu rikare och varmare. Uti fönstersmygarna, här och der på murar och pelare, och på kransen af choret skimra ljusstrimmor, hvilka — under det att skuggorna uppe i hvalfven mörkna, — öfvergå så småningom till allt rödare guld och slutligen ofta till klaraste purpur, allt eftersom solen derute bland qvällens dunster sjunker mot hafvet, till dess med ens det flammande färgspelet slocknar och hela det stora tempelrummet fylles af dunkel. — Eller om månan står midt för chorfönstren och inkastar mellan de många, mörka pelarne sitt silfverljus, då också är ruinen herrlig och nästan underbar att skåda, och äfven ett vanligt sinne blir svärmiskt och sago-stämdt.
Och många af Medeltidens sköna sagor hviska här i det gamla Wisby och i dess klosterkyrkor.
XII. S:t Hans-Kyrkan.
Denna kyrka, som varit en af stadens förnämsta, och som gifvit namn åt »S:t-Hans-gatan» och »S:t-Hans-Roten», belägna i muidten af staden, är så förstörd, att äfven lärde Ecclesiologer och Arkitekter icke kunnat bestämma, ens läget af hennes hufvuddelar. Konduktör Hilfeling i sin (otryckta) rese-journal år 1797 har antecknat, att »kyrkan fordom åt båda sidor stått tvärs öfver gatan, som nu på höjden öfver ruinerna är planerad. Orsaken
