Sida:Gotland och wisby i taflor.djvu/93

Den här sidan har korrekturlästs
39

vid Högskolan i Paris och der tagit »gradus Baccalaureatus». Dog som Kyrkoherde i Levede 1401, och efterlemnade åt Franciskaner-klostrets bibliothek en »Postilla super Apocalypsin». Thidericus, år 1393, och Petrus Petri, år 1479, kyrkoherdar härstädes.

I denna kyrka har Riddaren Herr Olof Axelsson Tott, höfvitsman på Gotland och Wisborg, och död 1464, samt hans broder Filip, död samma år, fått sin lägerstad, men deras grafsten har blifvit flyttad till S:t Maria.




Stadens Ringmur.

Åt denna lika märkliga som betydliga och vackra del af den fordna Hansestadens Medeltids-minnen har Säve egnat sex taflor, nemligen:

"Norra och Östra muren" (inåt staden),
"Norder-port och Norra muren" (utåt vallgrafvarna),
"Norder-port" (inåt),
"Nord östra muren" (utsidan, der man äfven ser gotländska Jägaregillets skjutbana och paviljong,
"Korsbetningen och Östra muren" (utåt), med minneskorset öfver de år 1361 fallna Gotlänningarne, samt
"Södra muren och Söder-port" (äfvenledes utåt).

Dessa åldriga murar med sina ursprungligen mer än 48 torn och 3:ne skansar förtjena också all uppmärksamhet: de äro lärorika lemningar af forntidens befästningskonst och i ögonen fallande bevis på det hanseatiska borgerskapets både byggnadskraft och omsorg att värna sin sjelfständighet och sin rikedom. Såväl inifrån staden som från sjö- och land-sidan gör den tornprydda ringmuren ett mäktigt intryck, och i första anblickens öfverraskning hafva utrop om likhet med Rom's och Jerusalem's murar undfallit mången vidtbefaren konstnär. Denna likhet torde dock vara mycket både af- och underlägsen; men säkert är, att endast ganska få städer i Norden hafva sin murbefästning så väl bibehållen. Och det är ingen öfverdrift, om man yttrar, att dessa höga fästningsverk åt tallan af Wisby förläna historisk egendomlighet, äkta Medeltids-tycke, ordning, väldighet och skönhet. De ligga nu som en hög kyrkogårds-mur kring de gamle Hanseaternas tempel och grafvar, och de ståtliga tornen resa sig i höjden kring den i många bardalekar pröfvade staden liksom prydnads-tinnar på en romersk »Murkrona».

Att det uppblomstrande stolta och rika köpmans-samfundet i Wisby tidigt varit angeläget om sin stads befästning, kan antagas såsom säkert. Dock finnes ingen urkund som visar, att en sådan befästning förekommit förr än på 1200-talet. De gamla uppgifterna om förloppet med ringmurens och tornens byggnad äro orediga och hvarandra, motsägande. Så mycket är emellertid säkert, att på 1280-talet hade stadens Borgerskap, stolt öfver sina försvars-verk (— hvilkas byggnad företagits svenska Kungen ovetande, enär staden betraktade sig såsom ett sjeffitändigt och oberoende samhälle, utan erkändt undergifvenhets-förhållande under någon stat —) mot landsboarna antagit en pockande och hotande hållning, pålagt dem nya tullumgälder, hindrat dem att med klagomål fara öfver till Konungen, samt dessutom inkräktat mer än de åtta famnar från stranden af bondens egor, ehvad stranden vore plöjd eller oplöjd, hvilka borgerskapet af gammalt hade sig upplåtna för varors uppläggning och bergning. Allt detta retade landsboarna, som öfver de nya pålagorna och tilltagen förgäfves klagade hos Borgerskapet; men som staden hade att vänta bistånd af Lübeck och de andra wendiska städerna, brydde man sig icke om Allmogens klagomål. Bönderna skickade då bud till Härmästaren i Liffland om understöd, och såväl han sjelf som åtskilliga af tyska Riddarne inställde sig till deras hjelp. Nu grepo Bönderna till vapen till försvar för sina rättigheter, och det blef — såsom det heter på Franciskaner-Diariets munk-latin — »magna guerra inter Cives Wisby et Bondones terræ, ett stort krig mellan stads- och lands-boarna. De sednare ryckte mot staden; Borgarne drogo i stridsordning dem till mötes, och efter 2:ne hårda träffningar i April 1288, den ena vid Högbro i Roma' socken, violpass 2 mil öster från Wisby, den andra vid Roma' kloster, af hvilka den förra utföll till stadsboernas fördel[1], och i den sednare blef segern oafgjord, uppträdde några af stadens presterskap såsom fredsmäklare, och underhandlingar mellan båda partiernas fullmäktige öppnades i S:t Drotten's kyrka, dervid dock landsboarna gång på gång begärde uppskof med de uppsatta, och afhandlade fredspunkternas beseglande. Under tiden hade Konung Magnus Ladulås fått kunskap om den på Gotland brutna landsfreden, och han var allvarligt betänkt på, att, androm till varnagel, i tid dämpa den stolta Hansestadens högmod. Han instämde genast båda parterna till sig i Nyköping. Hans stränghet i utöfvandet af sitt konungakall var dem icke obekant, och hans bud hörsammades. Stadens Borgmästare och Råd ditskickades, och Lars-masso-afton (d. 9 Aug.) 1288 utfärdades i nämnda stad af »Advocati et Consules tam gotensium quam thewtonicorum et communitas civium de Wisby» (Borgmästare och Rådsherrar såväl för det gotländska som tyska Borgerskapet samt hela Wisby' samhälle) en skriftlig förklaring, i hvilken de erkände: att de förbrutit sig emot Konungen i det de fördristat sig att på

  1. Denna seger firades i Visby med en stor procession, dervid Jungfru Maria's bild högtidligen kringbars. (Francisk.-Diariet.)