40
eget bevåg, Konungen oåtspord, omgifva sin stad med murar, och föra vapen mot Bönderna, för hvilken begångna oförrätt de till straff och försoning underkastade sig att till Konungen erlägga 2000 mark silfver och 500 mark penningar; att aldrig sjelfve taga hämnd på Allmogen, utan hänskjuta till Konungen hvarje tvist, derest dock icke en hastig öfverrumpling tvunge staden till sjelfförsvar; att icke hindra Böndernas bud till Konungen; att hålla stadens portar öppna för Konungen, ifall det skulle täckas honom att besöka staden, äfvensom för hans män; att icke erkänna någon annan herre än Konungen af Sverige; att anskaffa borgens-försäkringar af städerne Lübeck, Wismar, Rostock, Greifswald, Stralsund och Riga, att dessa af alla sina krafter skulle tvinga Wisby' stad till underdånighet, ifall staden i någon mån visade sig ohörsam emot Konung Magnus; samt att Wisby' styresmän och borgare sjelfve och på egen bekostnad skulle utverka bannlysningsbref öfver staden, ifall de vidare förtörnade Konungen[1].
På dessa för staden hårda och förödmjukande vilkor blef Magnus Ladulås försonad, landsfreden på Gotland återställd, och, såsom det skrifves i Franciskaner-Diariet: för Wisby' Borgerskap tillåtet att hafva murar kring staden (»permissum est murare civitatem»). Emedlertid bör nämnas att det endast är i nämnda Diarium som det heter, att Kon. Magnus sjelf tillåtit Borgerskapet att hafva staden befästad: någon annan gammal urkund derför är (åtminstone för författaren) icke bekant. Icke heller finnes för den uppgiften, att Konungen skulle hafva ålagt bönderna att för den skada, de gjort i Wisby, för hvarje Ting (— dessa äro 20—) uppbygga »ett torn eller rundel å stadsmuren», något annat stöd än Strelow's berättelse. Denna sednare uppgift upprepas dock af både äldre och yngre skriftställare (t. ex. Dalin, Lagerbring, D. Söderberg i »Vägledare i Wisby Ruiner, Wisby 1845, 20 sidd. 0., m. fl.); men uppgiften tyckes vara föga trovärdig, såsom redan Strinnholm (IV: 645) anmärkt. Ty Wisby' Borgerskap hade Konungen ovetande och således utan hans tillstånd omgärdat sin stad med murar, och denna stadens tillslutenhet i förening med derjemte vidtagna, för Allmogen tryckande pålagor hade vållat striden mellan staden och landet, och för allt detta blef Borgerskapet dömdt till stränga böter, och måste i offentlig skrift tillstå, att de »förbrutit sig mot Konungen genom murarnas byggande utan hans tillstånd»; och att under sådana förhållanden den för konunga-maktens förstärkande ifrige Magnus Ladulås skulle gifva befallning till Bönderna att just utvidga och förbättra den befästning, han ogillat, och derigenom göra den stad mäktigare, hvars sjelfständiga och stolta lynne var väl bekant — detta synes icke ega mycken sannolikhet.
D. Söderberg i sin nyssnämnda, beklagligen mycket korta »Vägledare», har, såsom det tyckes, med historiskt säker blick uppfattat grunddragen af murarnas byggnads-historia, ehuru vi i flera detaljer icke öfverensstämma, med hans åsigter och uppgifter. Nämnde författare har först uttalat den lika vigtiga som riktiga anmärkningen, att stadens befästnings-arbeten icke äro på samma tid i oafbrutet sammanhang utförda, och han fördelar dessa arbeten på 3:ne olika perioder.
Till första perioden — före år 1288 — hörer uppförandet af en lägre mur, i medeltal 10 alnar hög, invändigt försedd, nästan öfverallt, med krenelerad parapet (med breda skottgluggar upptill försedt bröstvärn, skyttebank eller väktaregång) och med få och små torn, eller kanske troligare utan sådana. Denna lägre mur finnes nästan oskadad och oförändrad qvar mellan s. k. »Krut-tornet» och tornet »Cames» eller nordvestra hörntornet, långs vestra sidan af staden, ehuru der utan krenåer (skottgluggar i murkanten), samt synas med sina sedan tillmurade krenåer tydligt i den derefter förhöjda muren å norra och östra sidorna. I nyssnämnda, vestra mursträcka finnas 3:ne tillmurade rundbågiga mindre portar.
Andra perioden — efter 1288, enligt Strelow och Wallin 1289—1299 — omfattar den äldre och lägre murens invändiga förtjockning med en uppåt smalnande, på hvalfbågar hvilande förstärkningsmur, samt på samma gång den äldre murens påbyggnad med omkring 3 å 5 alnar, dervid de gamla krenåerna blefvo tillmurade, såsom utvändigt kan synas; den nya muren fick öfverst kantstående, sammanlutade och hopmurade Toppstenar (några, t. ex. på södra mursträckan, omkring 3 alnar i höjd och nedtill upptagande en bredd af vidpass 1½aln), hvilka tjenat till murens ytterligare förhöjning och försvar; på några få vigtigare ställen, såsom t. ex. vid Söderports-tornet och vid det utåt halfrunda, närmast söder om Österport stående tornet, anbragtes i murkanten krenåer, och upptill hade den nya muren invändigt en Väktaregång, hvilande på stockar, efter hvilka hålen synas; vidare byggdes troligen nu de jordfasta Högtornen, 30 à 35 alnar höga, och till antalet vidpass 28, samt de mellan dessa på muren anbragta Häng- eller Sadel-tornen, till antalet vidpass 20. Tornens, liksom portarnas, ursprungliga antal kan numera icke bestämdt angifvas, emedan dels å vestra sidan en stor del af mursträckan är nedbruten eller i sednare tillkomna hus inbyggd, dels är muren å flera ställen upptill afstympad eller till större och mindre del fallen eller nedrifven: huruvida torn och portar funnits å nämnda förstörda murstycken kan naturligtvis icke afgöras. Endast 38 torn äro qvar, och några af dem äro skadade. Alla äro de krenelerade, och hafva smala, inåt vidgade gluggar för pilskott. Högtornen hafva varit afdelade i 4 à 5 våningar, af hvilka den öfversta troligen innehöll kastmaskiner eller blidor.
- ↑ Se den märkliga skriften i dess helhet uti Sv. Diplom. II:1., sid. 54.
