96
”Ni väljer också bra illa era besökstider!” sade jag förtretad. ”Skall man ej skura i sitt hus? Och måste ej små barn skrika ibland? Skall man ej ha tålamod med små barn?”
”Jag tycker så, Fransiska. Men just emedan jag ej har detta vackra tålamod och ej finner dessa familjefröjder så avundsvärda, just därför passar jag alls icke för äkta ståndet. Men viktigare inkast än dessa har jag emot det husliga livet. Det finnes inom människorna något, som evigt stöter dem bort ifrån varandra. Ju mer individerna bringas i nära och jämn beröring, desto mer kännas dessa stötestenar, desto mer såra dessa hörn och taggar. Yttre omständigheter bidraga härtill; man tränger varann så lätt, man är varann i vägen, och de konsiderationer, som man har och måste ha för varandra, äro lika så många blytyngder för frihet och njutning. När alla hetas leva för varandra, lever egentligen ingen fullt och lyckligt för sig. Jag nekar ej, att hög och även varaktig sällhet kan finnas inom äktenskapet och familjelivet, men dessa familjeliv höra till de sällsynta undantagen, till de ekon, som ännu klinga från ett förlorat paradis. Och apropå om detta — vad säger ni om äpplet, som förekommer i Adams och Evas historia. Det har gått i arv, och de flesta familjer på jorden få ett äpple att bita i, som kommer tvedräkt och nöd åstad. Vill ni, Fransiska, veta, var den största brist, den största ledsnad, den största avund, den största bitterhet och det innerligaste inbördes hat har sitt hemvist, vill ni veta var de mest tårfyllda ögon, de blekaste kinder, de mest glädjelösa, matta hjärtan finnas — jag vill visa er det allt inom äktenskapet, inom den husliga kretsen, med ett ord i familjelivet!”
Jag kan ej säga hur det blev mig till mods under dessa Stellans beskrivningar. Ja, ty jag måste erkänna i mycket sanningen av hans målningar, och ehuru jag fann hans synpunkt ensidig, ehuru jag måste le åt somliga drag, som
