t. ex. åt ”det sura klistret”, så gåvo mig andra verkliga hjärtstyng. Jag fasade vid tanken på huru mycken andlig fattigdom, huru mycket djupt elände dväljes i familjelivet. Men jag älskade dess idé, jag trodde på den, den var som sammanväxt med allt vad jag hade bäst inom mig. Nu tyckte jag den vara vanhelgad av Stellan, jag kände vrede, jag kände ångest och smärta, och tusen blandade känslor gjorde, att jag brast i tårar under det jag nästan skrek: ”Men jag är lycklig, björn är lycklig, vi äro lyckliga!”
”Ja, nu! under smekmånaderna, under ett, två, ja, tre år kanske”, sade den obarmhärtige Stellan, ”men låt åren, låt barnen, låt bekymren komma… ni får till exempel tio flickor — vad skall ni göra med dem alla? Inga pengar, inga giftermål, en flicka halt, en skrofulös…”
”Tio flickor!” Jag förskräcktes; jag såg dem alla omkring mig, stora, långa, fordrande, att jag skulle ge dem sällhet såsom jag hade gett dem liv, jag såg en ofärdig, en skrofulös — jag sjönk ned under denna börda, som överväldigar mig, och under det jag grät, utan att kunna säga ett ord, steg Stellan upp, kastade bort min sista månadsros och gick ut, den avskyvärde! Jag önskade nästan att aldrig se honom mer.
Tio flickor! Jag kunde på en lång stund ej tänka något annat än de orden och gråta. Men småningom sökte jag att lugna mig och började allvarligt och som en kristen människa övertänka saken. Och småningom fick den ett helt förändrat utseende. Jag förskräcktes ej mera för mina tio flickor, jag blev helt bekant med dem. Jag skulle helt och hållet ägna mig åt dem, jag skulle göra dem till gudfruktiga och flitiga människor, de skulle bli glada och goda; de skulle hålla av varann och med gott mod ta sig ut i världen. Ju mer jag betraktade min familjetavla, desto vänligare blev den. Jag började ordentligt, innerligen älska mina tio flickor, och mest den halta och den skrofu-
7. — Fredrika Bremer, Grannarna.
