98
lösa. Jag gjorde mig inga illusioner, men kände i mitt stärkta hjärta, att det verkligen skulle gå för sig, att jag med Guds och björns hjälp skulle göra mina tio flickor lyckliga, och jag tänkte huru jag på yttersta dagen skulle komma så rik och säga: ”Fader, här är jag med barnen, som du mig givit haver!” Så tänkte, så kände jag och blev lugn och glad till sinnes. När björn kom för att kyssa mig, tog jag honom om halsen och sade i det jag både grät och skrattade: ”Är det ej så, björn, du skall hålla av mig och vara nöjd och vi skola vara lyckliga, även om vi få tio flickor…” Han gjorde en förskräcklig grimas och såg ut som han redan haft sina tio flickor på halsen. Men när han såg mig så upprörd, blev han verkligen orolig, gav mig ett glas vatten och bad mig ”tala svenska”! (Han tyckte förmodligen, att tio flickor hörde till hebreiskan.) Jag redde ut saken för honom på tydlig svenska, och nu skrattade han gott och försäkrade mig, att vi skulle alltid bli lyckliga, att han skulle alltid älska mig och alla de barn jag skänkte honom.
”Det finnes”, säger Stellan, ”inom människorna något, som evigt stöter bort dem från varandra.” Jag medger det; det finnes avund, anspråk, obillighet, tråkighet, tusen större och mindre stötestenar, som kunna förorsaka bittra känslor. Jag medger, att de kännas skarpast just där kretsen är mest sluten — inom familjelivet. Men vad? Finnes då icke även en kraft — mild och mäktig — vars verksamhet är att jämna, förljuva allt, ja, att förvandla det onda i gott? Vem måste ej här minnas, vem har ej i sitt liv tusen gånger välsignat apostelns lära: ”kärleken är tålig och mild, m. m.”
Jag vill ta fram ett par av de familjescener, som Stellan målade ut. Jag låter de yttre omständigheterna stå kvar, men förer i familjernas inre syskonänglarna sanning och kärlek. Se, huru förändrad tavlan blir! Se t. ex. familjen med de talangfulla barnen och de mindre bildade
