100
kastar bort den; han tar ett tidningsblad och gör ävenså. Han börjar en ritning och lämnar den ofullbordad. Han har ej rätt lust och intresse för något. Han är gärna ute i fria luften, älskar naturen, blommorna, men störes så lätt av det minsta. Än är det för kallt, än för varmt. Ibland blåser det, och blåst avskyr han. Besynnerligt! Denne man, så kinkig och bekväm i vardagslag, är dock — efter vad jag hört av björn — i farans stund lika rådig som tilltagsen. Han har gott huvud, goda kunskaper, kunde törhända bli en utmärkt man, om han ville göra sig möda att studera allvarligt. Men förmodligen luktar han ”surt klister” även i böckerna. Och däri har han väl rätt, på mer än ett sätt.
Den 14.
Vi tillbragte gårdagseftermiddagen på Carlsfors.
Stellan mottogs på ett besynnerligt sätt av ma chère mère.
”Jag har känt er far, min baron”, sade hon, ”han var en hederlig karl, men en ’bon vivant’. Jag har hört sägas, att sonen skall brås på fadern, och fast ’man bör ära det trädet, man har skugga av’, så måste jag säga, att ni kunde följa ett bättre exempel. Nå, nå, er far omvände sig på senare tider, och jag hoppas, att sonen skall göra så med och i tid stadga sig genom ett gott gifte. Det skulle ni göra klokt uti, min baron, ty, som ordspråket säger: ’ung friat har ingen ångrat’ och ’bättre en kaka med ro, än två med oro’.”
Stellan såg ganska förvånad och något stött ut över denna oväntade merkurial. Ma chère mère tycktes på det hela icke vara vid det fredsammaste lynne, och när vi sågo oss rätt om, funno vi hela huset invecklat i kamp. Jean-Jacques hade råkat ihop med ma chère mère angående några nya inrättningar, han ville göra på godsen, och gamla missbruk, som han ville avskaffa. Striden
