emellan det gamla och det nya hade brutit lös på Carlsfors. Men ma chère mère höll hårt i styrelsens tömmar, och Jean-Jacques, nödsakad att ge efter, fann med skäl sin ställning på Carlsfors högst obehaglig. Detta allt klagade han för björn. Jane-Marie var i öppen fejd med Ebba och berättade för mig med bitterhet alla de oförrätter hon led, och som bestodo i en mängd så små saker att jag var snarare färdig att skratta än att gråta åt dem, ty det är i sanning både löjligt och ömkligt, att människor, som kunde leva sorgfritt, skola göra varandra livet surt genom en hop onödigt trassel, det de själva tillskapa. Jag sökte på ett grannlaga sätt göra Jane-Marie uppmärksam härpå, men det tog ej väl i lag. Jane-Marie blev stött över att man kunde anse såsom småsaker vad som förnärmade hennes värdighet, och hon gav mig en vink om att hon alltför väl förstod att själv bedöma vad som i sådana saker var av vikt eller ej.
Jag hade fast beslutat att ej låta det bli grått emellan Jane-Marie och mig, och kände dessutom nu ett så livligt behov av harmoni, att jag på Jane-Maries förnäma min och ton blott svarade: ”Visserligen, bästa Jane-Marie, men din bildning, ditt förstånd sätta dig, tycker jag, nog högt över Ebba för att du kunde överse med hennes barnsliga oförstånd, utan att hon skulle missbruka din godhet.”
”Du känner icke Ebba”, sade Jane-Marie något blidkad, ”hon är full av egenkärlek, anspråk och självsvåld. Hon skulle sätta sig på min näsa, om jag ej visavi henne satte mig på mina höga hästar.”
Det var en tid då jag trodde, att alla människor hade en övervägande fond av billighet och sunt förnuft, då jag trodde, att de begärde ej bättre än att bli upplysta, att blott de fingo höra sanningen, så måste de erkänna den, och när de erkände den, skulle de rätta sina fel och i följd av allt det bli lyckliga, så fort de blevo upplysta.
