gav ma chère mère plötsligen hästarna en smäll och for allena av i himlavagnen, till de tvistandes stora häpnad och förtrytelse.
Gående vid Ebbas sida i parken — Ebba har sedan vår morgonpromenad blivit en älskarinna av landet — åhörde jag senare alla hennes klagomål mot Jane-Marie. Jane-Marie hade så odrägligt förnäma miner mot Ebba; Jane-Marie hade kallat henne ”en tossa”! Jane-Marie ville alltid vara främst; Jane-Marie ville alltid gå först genom dörrarna, bli först bjuden vid bordet; Jane-Marie ville ha allting bättre och präktigare än Ebba, kallade Ebbas kläder och grannlåter vanliga, av simpel smak, fann alltid fel på Ebba och vad Ebba hade, då hon däremot upphöjde sina egna saker och kallade dem utsökta, ”distingerade” och förträffliga. Den stackars Ebba var djupt grämd av allt detta. Även jag var grämd därav, men på annat sätt. Vi stodo nu vid brädden av en sorlande å, vars stränder voro rikt prydda av lövverk och blommor. Allt var innerligt vackert, friskt och lugnt omkring oss. Jag blev varm om hjärtat därvid och kände, att jag kunde tala med Ebba på annat vis än med Jane-Marie. Jag lade plötsligen mina armar omkring henne och sade: ”Min söta Ebba, vill du vara lycklig?”
”Ja visst!” svarade Ebba, i det hon såg på mig förundrad.
”Ack, min lilla Ebba”, fortfor jag innerligt, ”fäst dig då aldrig vid sådana småsaker och låt dig ej störas av dem. Ser du hur härligt, hur vackert allt är omkring oss? — Du har ej njutit det, knappast märkt därpå, emedan Jane-Marie har ’förnäma miner’ och dyrbarare saker än du. Min söta Ebba, är det ej ömkligt, att vi med sådant skola fördärva för oss det myckna goda och sköna, som livet har!”
Att upprepa allt vad jag i min iver sade häröver, bleve alltför långt; nog av, jag fann hos Ebba ett villigt öra,
