SJUNDE BREVET.
I går började Serena och jag våra sångövningar. Kl. tio på förmiddagen dansade en liten vacker, brun häst, med en lätt och behaglig börda, fram till min port. En tung kalesch, antik som dess ägare, rullade i amasonens spår med patriarkerna. Jag var glad att hos mig få se det vördnadsvärda paret, lycklig att få emottaga och behålla Serena, som, livad av ritten och av morgonens skönhet, redan syntes andas ett friskare liv.
Jag hade i ordning en liten frukost, och mina ägg, mitt färska smör, min skummande choklad blevo ej litet prisade. Sedan de goda gamla frukosterat och tagit en översikt av Rosenvik, reste de, och jag behöll Serena för hela dagen. Jag bad och pockade på, att man ej skulle sända efter henne förrän kl. nio om aftonen, och det lovades mig. De goda morföräldrarna omfamnade ömt sin älskling, som under tusen behagliga omsorger följde dem åter till vagnen.
Sen hade vi en sångtimme. Serena har en svag men ren altröst. Det plågade mig att kalla Serena fröken. Hon är ett av dessa väsen, som jag känner ett ovillkorligt begär att tilltala med det behagliga ordet du. Jag bad att få säga det till henne och tillbjöd henne att kalla mig tant (detta är dock den ledsammaste titel jag vet), eftersom min högre ålder ändå fordrade litet respekt. Serena vägrade skrattande att vörda mig för min ålders skull och
