Fransiska W. till Maria M.
FÖRSTA BREVET.
Här är jag nu, kära Maria, i mitt eget hus och hem, vid mitt eget skrivbord, med min egen björn. Och vem är björn? frågar du väl. Vem skulle han vara, om ej min egen man? Jag kallar honom björn, emedan — det vill ej falla sig annorlunda. Jag sitter nära fönstret. Solen går ned. Två svanor simma i sjön. Tre kor — mina kor — stå på gröna stranden. Vad de äro trevliga! Nu kommer pigan med pall och stäva. Den härliga mjölken på landet! Men vad är ej gott på landet! Luft och människor, mat och känslor, jord och himmel, allt är friskt och upplivande där. Nu måste jag föra dig in i mitt bo, nej! jag måste börja längre bort, upp på backen, varifrån jag för första gången såg dalen, där Rosenvik ligger. Backen är några mil in i Småland. Ser du en dammig vagn på höjden? I den sitta björn och hans fru. Frun koxar nyfiken ut, ty framför henne ligger i aftonlugnet en dal så skön. Där nere stå lundar gröna och omsluta klara sjöar, sädesfält gå i silkesvågor kring gråa berg, och vita gårdar skymta vänligt fram mellan träden. Runtomkring från de skogbeväxta höjderna stiga rökpelare rakt upp mot den klara aftonhimmeln. Det ser ut som vulkaner, men är blott fredliga svedjor. Lika mycket; det är vackert, och jag är förtju t, lutar mig
