mycken likhet i lynnen och satte båda hårt mot hårt, våld mot våld. Bruno lär ha dött i sin landsflykt. Arma Bruno! Jag har mycket sörjt över hans öde. Han var så god mot mig!”
Serena suckade åter.
Till middagen hade vi björn, gott lynne, god aptit och — utan skryt — även god mat. På eftermiddagen kom kusin Stellan, i den belägenhet, som jag anser den vanligaste efter jaktpartier, nämligen vilthungrig och utan villebråd. Sedan vi trevligt pratat bort en stund efter kaffet, beslöto vi att göra en färd till Svanö och där äta vår aftonvard. Stellan rodde. Serena och jag sjöngo ”la biondina”. Så kommo vi fram. Under den stora eken, på den friska gräsvallen av vit och röd väppling slogo vi oss ned, jag emellan min björn och min matkorg. Stellan bredvid Serena, och när jag såg dem sitta där i gröngräset så vackra och glada, under det de sökte femväppling och bundo gräs, uppsteg hos mig den flyktiga — kanske syndiga — tanken på en möjlig förening mellan dem båda.
Då dallrade plötsligen luften, och ett brus såsom av en melodisk fjärran storm kom till våra öron. Vi tego alla och lyssnade.
”Det är orgeln från Ramm!” utropade jag. ”Vinden för ljudet till oss. O, den som kunde höra det på närmare håll. Tyst, tyst! Nu kommer det igen!”
Vi lyssnade. Det melodiska, brusande ljudet kom åter och åter vid varje stigande vindpust från sidan av Ramm.
Och mig grep en längtan, ett kval, som blott de skola begripa, vilka dela min passion för musik och sammanhang. ”Jag måste höra detta på närmare håll!” utropade jag, full av vilja. ”Serena! vi två skola ro ut åt Ramm till och skaffa oss reda på denna musik. Ligg stilla, björn lilla, och rök din pipa i fred. Bliv kvar, kusin Stel-