trollade, vid anblicken av det vilda, men vackra skådespelet.
Samma man och samma häst, som vi en gång sett vandra tillsammans i så idyllisk frid, sågo vi åter här, men i häftigaste strid. Mannen satt nu befallande på hästens rygg och ville tvinga den att sätta över en bred grav. Det vackra djuret bävade tillbaka, det kastade sig till höger, till vänster, det stegrade sig, det ville ej. Skummet flöt från dess svarta, glänsande kropp. Men lik en orubblig och despotisk vilja satt mannen fast, manande, straffande, tvingande. Med makalös konst satt ryttaren fast och böjde sig efter hästens rörelser, under det han bemästrade dem, och alltid och åter fördes den vägrande till samma ställe, med samma fordran, och alltid uppstod samma kamp. Så stridde de med varandra visst i en timmes tid. Då tycktes hästen tröttna, han blev stillare, men gjorde intet försök att efterkomma sin herres vilja; blod rann från hans av sporrarna sönderstuckna sidor. Mannen steg av och lät tyglarna hänga. Hästen stod stilla och såg på sin herre. Denne tog upp något ur bröstfickan och satte det för djurets panna. ”Det är för tredje gången vi strida”, sade han med dov röst, ”farväl!” Det blixtrade för hästens panna, ett skott small av, och hästen störtade ned till sin herres fötter. Vi sågo det döende huvudet sträcka sig såsom till smekning mot dem, vi hörde ett djupt stönande, sedan var allt tyst och stilla.
Med en häftighet, som jag ännu aldrig sett hos björn, tryckte han min arm till sig, slog sig med den knutna handen för pannan, utropande lågt, i det han drog sig tillbaka: ”Det är Bruno! Herre min Gud, ja, det är han!”
”Det är satan, satan själv”, sade jag uppbragt. ”O, björn, låt oss gå bort, långt bort från den ohyggliga människan. Jag vill aldrig se honom mer!”
”Det är Bruno!” upprepade björn, i det han förde mig