ett stycke ur Juden, av Spindler, vilket han beundrade som ett mästerstycke i den ohyggliga genren. Brunos ankomst avbröt läsningen, och en stund därefter lade Stellan bort boken. Bruno blev det varse och bad att, om vi vore sysselsatta med läsning, få även han vara en av åhörarna.
Kusin Stellan gjorde i korthet reda för honom, varom stället i boken handlade, sade huru juden Zodick, redan stadd på brottsliga vägar, blir genom ett det grymmaste våld av några kristna riddare döpt till en religion, som han avskyr, sedan av desamma barbariskt hånad och förlöjligad; huru i denna belägenhet den rysligaste förtvivlan griper hans själ, han känner sig förkastad på jorden, och i himmelen, ”alla paradisen äro tillslutna för honom”.
Berättelsen säger vidare huru Zodick härdar sig i avgrundskänslor. Han förklarar alla människor fågelfria, och, drucken av en vild glädje vid de förfärliga bilder, som uppstiga i hans själ, tackar han ödet för den händelse, som ger honom kraft att släcka sin törst efter hämnd och vara hela människosläktets fiende.
”Detta är förfärligt!” sade jag, sen Stellan slutat.
Kusin Stellan ryckte på axlarna. ”I alla fall”, sade han, ”är framställningen lyckad och effektfull.”
”Och just emedan den är alldeles sann, alldeles naturlig!” sade Bruno med eftertryck. ”Syndaren blir djävul, när — han icke mera har något hopp!”
”Och vem behöver vara utan det?” sade björn med den tillförsikt, som så skönt anstår det rena hjärtat. ”Vem kan icke, ja vem bör icke hoppas?”
”Kan ni vältra ångerns eller smärtans börda från ett människobröst, så att det må upplåta sig för hoppet?” frågade Bruno med en ton av förebråelse, ”kan ni hindra lidelserna att förkrossa, att förbittra? Hoppas! Tag då bort ur världen straff tio gånger hårdare än synden för-
8. — Fredrika Bremer, Grannarna.
