i en av översvallande ömhet; han tryckte brodern med häftighet till sitt bröst, kysste, omfamnade honom åter, under det han stammade: ”Broder — broder… Lars Anders!… kan du ännu minnas mig… vill du ännu kännas vid mig och älska mig som förr?”
”Tig!” röt björn, med gråten i halsen, ”tig med dina dumma frågor. Kom! Här är min hustru! Omfamna henne!”
Jag tillstår, att hästens vålnad hade alldeles farit ur mig; jag satt och grät vid brödernas omfamning, och när Bruno närmade sig till mig, räckte jag honom min kind. Han kysste även min hand och omfamnade åter björn. Det varma, älskande hjärtat lyste ur hans ögon och hela väsen. Jag höll av honom i denna stund. Vi hade knappt börjat lugna oss något, då oförmodat kusin Stellan hördes återkomma. ”Hemlighet!” sade Bruno lågt och med eftertryck. Vi gjorde oss åter så likgiltiga och lugna som möjligt. Bruno förblev efter Stellans ankomst länge stum; slutligen sade han: ”Jag har en av mitt folk farligt sjuk på Ramm. Får jag be doktor Werner om ett besök — helst ännu i afton, eller kanske i morgon?”
”Helst i afton”, svarade björn, ”och ju förr dess hellre, innan det blir mycket sent!”
De gjorde sig genast färdiga att avresa, och, i det björn tog avsked av mig, bad han mig sakta ej vara orolig, om han skulle dröja något sent inpå natten.
Jag blev kvar allena med kusin Stellan, som måste ha funnit mig det ledsammaste sällskap i världen, ty jag var långt ifrån honom med mina tankar, och, ehuru han talade mycket om Serena, förblev jag stum och förströdd.
Björn kom ej hem förrän mot midnatten, och se här ungefär vad han berättade mig:
Av Brunos papper, ävensom av hans egna ord, synes det, att han en tid varit i portugisisk krigstjänst. Vid fredens avslutande tog han avsked, reste till Västindien, in-
