120
Jag var fullkomligt av samma tanke och sade det slutligen även. ”Ja”, sade Stellan, ”man inser först detta fullkomligt, när man finner en — person, som genom sitt sköna, harmoniska väsen ger behag åt alla sina omgivningar.
”Ja, så är det, kusin Stellan, och jag tillstår, att jag länge anat denna omvändelse i era åsikter. Denna person är förträfflig, men — hon är halt!”
”Den sköna och namnkunniga la Vallière var även låghalt!”
”Ah, det är sant och förändrar saken mycket” (för hovfolk), tillade jag i tankarna.
”Men hon synes mig ha ett större fel, ett fel, som jag avskyr hos en kvinna…”
”Gudbevars! Och det är?”
”Hon synes mig vara kall i hjärtat — hon har ett lugn i sitt väsen, som gränsar till likgiltighet för att behaga — det är ett stort fel hos ett fruntimmer.”
”Ni förvånar mig, Stellan, jag har aldrig märkt något kallt hos Serena.”
”Jag tror dock, att det finnes hos henne — men skulle vara glad att ha orätt, ty hon är visserligen en ganska hygglig flicka, men isnaturer kyla på längden.” Kusin Stellan sade detta med en ledig och tämligen likgiltig ton, i det han gick ut.
Ah, kusin Stellan, ni är fin, men ”er räv biter inte min gås!” Jag ser rätt väl huru det är. Stellan vill, att jag skall vid första tillfälle söka utröna, om Serena är varm eller kall för min vackra kusin. Det skall jag göra, men en annan sak är om jag säger något om mina rön åt honom.
Den 6.
Nu vet jag vad klockan är slagen, och du skall då även få veta det, min Maria. O, Serena!
