Jag var i går eftermiddag ensam med henne. Jag tänkte på Stellan och frågade utan omsvep vad hon tänkte om vår unga gäst. Något till min förvåning tyckte jag mig finna, att hon ganska litet hade tänkt på honom. Hon medgav, att han var vacker, behaglig och talangfull, men hon uttalade sitt bifall med en förtvivlad likgiltighet. Då begynte jag smått förtala honom. ”Kärleken”, tänkte jag, ”har underliga kryphål, och ofta, när han ej kan lockas fram med socker, får man honom ut med salt.” Men fåfängt saltade jag mina anmärkningar över Stellans lättja, lättsinne m. m.; jag kunde dock ej i Serenas svar skymta den minsta lilla udd av kärlekens pilkoger. Serena ursäktade honom som den kristliga kärleken själv, under det hon medgav hans fel.
En sprittning, en skälvning gick genom den fina, varma handen, som jag höll i min. Det var som ett hjärtslag hade flugit genom Serenas ådror, och när jag såg på henne, voro hennes kinder begjutna av rodnad och hon andades hastigare. Just som jag ämnade fråga vadan denna hastiga rörelse kom, fick jag en smärtsam upplysning. Jag hörde slag av snabba hästhovar, och Bruno steg strax därpå av vid porten. Serena måste ha på långt håll känt igen gången av hans häst.
”Är det så?” tänkte jag, och en långsam, ängslig rysning, liknande en olycklig aning, for igenom både min kropp och min själ. Jag tryckte fastare Serenas hand, jag kände behov att omfamna henne, att sluta henne innerligare till mig, men avhölls därifrån av Brunos bullrande inträde. Han kommer alltid som en åska. Men han skakade nu så hjärtligt min hand, kastade en så skön blick på Serena, att det obehagliga intryck, jag erfarit, något förgick.
Serena sydde nu ivrigt på sin båge, och Brunos ögon vilade på hennes fingrar och på blommorna, som föddes under dem, ”Det är en skön dag!” sade jag åt Bruno.
