NIONDE BREVET.
Åtta dagar ha gått om sen jag sist skrev till dig, min Maria. För den roman, som nu spelas omkring mig, glömmer jag bort, att jag skulle skriva en. Men behovet att leva inför dig, Maria, för mig åter till pennan och berättelsen.
Kusin Stellan är rest. Han måtte ha blivit alltmera övertygad om att Serena hade ”det fel, som han fann mest oförlåtligt hos ett fruntimmer”; fick stark gäspsjuka så ofta Bruno kom till Rosenvik, fick brev från Stockholm, angelägna affärer, som kallade honom dit, och — reste, åtföljd av mina uppriktiga välgångsönskningar. Det gör mig likväl ont, att hans omvändelse blivit hämmad just i dess begynnelse.
Men Serena och Bruno ha så mycket sysselsatt mig, att jag haft föga tankar för andra än dem. Bruno har gjort mitt hem till sitt. Björn ser det med glädje, och jag, ehuru orolig, kan ej vara likgiltig för denna underliga människa. Serena är liksom under en hemlig förtrollning, och — vad tycker du väl? — jag har ej ännu vågat med ett ord bryta den. Hon uppblomstrar till ett skönare liv; hennes röst har utvecklat de ljuvaste toner — men Bruno är även en helt annan mästare än jag — aldrig har hennes ansikte, hennes väsen ägt ett mer intagande liv. Och Bruno? Han är tyst, men man ser, att
