försäkrade, att de voro desto klarare och öppnade dörren till balsalen. I en slags munter förtvivlan sade jag till honom: ”Nå, efter du för mig på bal, så skall du även dansa med mig, din björn!” — ”Gärna, för tusan!” skrek björn, och med detsamma voro vi inne i salen.
Min förskräckelse minskades snart, när jag i det stora rummet blott såg en mängd snyggt klädda pigor och drängar, som svängde lustigt om med varann. De voro så upptagna av dansen, att de knappast märkte oss. Björn förde mig upp till övra ändan av salen, och där såg jag sittande på ett högt säte ett mycket stort fruntimmer, vid pass femtio år, som med en viss allvarsfull iver spelte på en stor fiol och stampade takten med kraft. Hon hade på huvudet en besynnerlig och hög mössa av sammet, som jag vill kalla kask, efter det ordet rann mig i hågen, då jag såg den, och jag vet ej något bättre. Hon såg bra, men besynnerlig ut. Det var generalskan Mansfelt, det var min mans styvmor, det var ma chère mère! Hon kastade snart sina stora mörkbruna ögon på oss, slutade genast att spela, lade bort fiol och stråke och steg upp med en stolt hållning, men glad och öppen min. Björn förde mig fram. Jag darrade litet, neg djupt och kysste ma chère mères hand. Hon kysste mig på pannan och såg på mig en stund så skarpt, att jag måste nedslå ögonen, varefter hon ånyo kysste mig mycket hjärtligt på mun och panna och omfamnade mig nästan lika duktigt som björn. Nu kom ordningen till björn; han kysste vördnadsfullt ma chère mères hand, hon räckte honom sin kind och de sågo mycket vänliga ut. ”Varen välkomna, mina kära vänner!” sade ma chère mère med hög manlig röst, ”det var beskedligt att ni kom till mig, innan ni for till ert eget. Det tackar jag er för. Jag skulle väl tagit bättre emot er, om jag varit prevenerad, men i alla fall vet jag, att ’välkommen är bästa rätt’. Jag hoppas, mina vänner, att ni stanna kvar till kvällen?”
