10
Björn ursäktade oss, sade att vi önskade snart komma hem, att jag var trött av resan, men att vi ville dock ej fara förbi Carlfors utan att betyga vår vördnad för ma chère mère.
”D'ä bra, d'ä bra!” sade ma chère mère nöjd, ”vi skola snart talas vid där inne, men först måste jag säga ett par ord till folket här. Hör på, go vänner!” Och ma chère mère knackade med stråken på fiolens rygg, till dess allmän tystnad uppstod i salen. ”Mina barn”, fortfor hon högtidligt, ”jag har att säga er — för böveln vill du vara tyst där borta? Jag har att säga er, att min kära son Lars Anders Werner nu hemfört som sin hustru denna Fransiska Burén, som ni här se vid hans sida. Giftermål beslutas i himmelen, mina barn, och vi vilja be himmelen välsigna sitt verk i detta äkta par. Vi skola allesammans i afton dricka en skål för dess välgång. Se så, nu kunnen I dansa, barn! Olof, kom hit, du, tag fiolen och spela så gott du kan!”
Under det att ett sorl av jubel och lyckönskan gick genom församlingen, tog ma chère mère mig i handen och förde mig jämte björn i ett annat rum. Här befallde hon in punsch och glas. Emellertid stödde hon båda armbågarna mot bordet, satte knytnävarna under hakar och såg på mig stint, med en blick snarare dyster än vänlig. Björn, som såg att ma chère mères utkik brydde mig, började tala om gröda och lantsysslor. Ma chère mère suckade ett par gånger så djupt att det liknade ett stånkande, varefter hon tycktes göra våld på sig, svarade på björns frågor, och när punschen kom in, drack hon oss till, i det hon med allvar i blick och ton sade: ”Son och sonhustru, er skål!” Sedan blev hon vänligare och sade med en skämtsam ton, som mycket klädde henne: ”Lars Anders, jag tror ej att man kan säga, att du köpt grisen i säcken. Din hustru ser alls icke bortkommen ut, och har ett par ögon att köpa fisk med. Liten är hon, bra liten,
