behag, vilken vår, en varelse sådan som hon sprider omkring sig. Nu skola vi skriva till varandra alla dar. Det är alltid något.
Till läsaren från ett främmande fruntimmer.
Käre och vettgirige läsare!
Begagnande en redan gjord ursäkt och i stor medömkan över den plåga, som du, min läsare, troligen delar med fru Werner, går jag nu, som, besynnerligt nog, råkar veta ett och annat mer än vår goda doktorinna — att mellan fyra ögon säga dig ett ord om hemligheten.
I parken vid Ramm åker fru Werner, såsom hon redan omtalat. Vi — läsaren och jag — följa i tysthet fotvandrarna på deras tåg. Vi märka därunder, att fröknarna v. P., oaktat deras sirliga förnämhet, nedlåta sig att skämta med bröderna Stålmark, på ett sätt, som röjer varken finhet eller grannlagenhet. Vi anmärka därvid, att förbildning och råhet ofta ta varandra i hand. Men vi dröja ej länge vid denna tavla utan behag och hållning. Vi se hellre till Bruno, som leder Serena med en vördnad och en omsorg, som för din blick, klarögde läsare, tydligen röjer vad hon är och vad hon känner. Dem följa adamiterna under skutt och skratt.
”Luta er mera på min arm!” ber Bruno med låg, melodisk röst. ”Låt mig få stödja er, få tro, ett ögonblick åtminstone, att jag är något för er!”
De gingo tysta; stilla susade skogen omkring dem och böjde över dem sina lövrika kronor. Det var nu i Brunos själ — och han har ofta sagt, att just denna känsla gjorde honom så lycklig vid Serenas sida — en frid, som han blott sällan njöt.
På en gång uppsände adamiterna gälla fröjderop och sprungo inåt skogen. Syster Mally ropade dem tillbaka,
