han hade tidigt förlorat sig själv. Den som vilar vid en moders eller vid en makas bröst, den som håller en kär syster vid sin hand, han vet icke vad det är, han kan ej förstå den tomhet, det mörker, som i hela vida världen har ingen, ingen som älskar honom, som håller honom fast i kärlek, som ömt ropar: kom igen! Ingen som vill trycka den ångrande till sitt bröst och säga: jag förlåter! Den som så har lossnat… icke är det underligt, om han, skeppsbruten till hjärtat, driver omkring för vind och våg och förirras?… Serena! icke skulle ni fördöma honom?”
”Jag? Ack, jag ville gråta över honom!”
”Gråt över honom, Serena. Han välsignar dessa tårar, och han — är dem ej ovärdig. Bruno förirrade sig, men han sjönk ej. Ett osynligt band höll honom uppe. Var det ängeln, som hemligt viskade till honom om en ljusare och bättre värld? Jag vill tro det. Visst är, att han aldrig glömde henne. I hans skönaste minnen, i hans bästa känslor, i djupet av hans själ stod hon i oskuldsglans… o, Serena! Om han nu stod framför er och sade: Denna barndomsömhet har blivit kärlek, sann, evig kärlek; dessa minnen äro verklighet! Ni är mig kär, Serena, kär som försoningen med min mor, som hoppet på Guds nåd; kärare, tusen gånger kärare än livet!… Serena! Det är Bruno, er barndomsvän, som här tillber er! (Och i oändlig kärlek böjde Bruno sina knän inför den högt älskade.) Det är Bruno, som begär av er sin frid, sin sällhet, sitt liv! Serena, förskjuter ni mig?”
”O, min Gud!… Bruno!” utropade Serena i obeskrivlig sinnesrörelse och räckte honom sin hand.
Han fattade den häftigt mellan sina och frågade med en blick, en röst, som tycktes ha makt att våldföra hemligheter, som vila i själens djup: ”Är det förbarmande… är det kärlek, som räckes med denna hand?”
”Det är… icke förbarmande… ack, stig upp!”
Röster hördes, steg nalkades.
