Den 23.
Vi voro på Carlsfors. Det hade blivit afton. Ljusen stodo på gröna bordet i förmaket. Vi sutto däromkring. Den viktiga, prövande stunden var kommen; det var hemskt inom mig, och alla de andra voro ovanligt tysta och tungsinta. Björn hade fått tag i en pennkniv och täljde — i brist på annat — på bordet. Ma chère mère slog honom på fingrarna och gav honom sedan en bunt skrivpennor att tillskära. Sedan satte hon sig att knyta på ett nät för fiskredskap, vilket är hennes vanliga aftonarbete, ty hennes ögon äro ej starka och tillåta ej ett finare. Till mig sade hon:
”Nå, lilla fru, läs nu upp sin historia. Men låt se att den blir munter. Man kan ha nog att sörja över här i världen, utan att gråta åt vad som står i böcker!”
”Jag kan ej lova att den blir munter”, svarade jag, ”men jag tror den vara av stort intresse, och den är dessutom historiskt sann.”
”Det är alltid en merit”, sade ma chère mère, ”och man får väl rätta mun efter matsäcken.”
Jag begynte läsa historien om den stränga fru Märta som vägrade ge sitt samtycke till dottern Malins giftermål med Erik Stenbock. När de unga i tio år med alla medel sökt beveka den oresonliga modern flydde Malin med sitt hjärtas kär över gränsen till Halland där en dansk präst vigde dem och de återvände samma dag till Torpa, där bröllopet firades. På samma gång tillställdes, att konung Johan, änkedrottningen, hertig Carl, prinsessorna, riksens råd och alla Stenbockarnas släktingar skrevo till fru Märta och bådo för herr Erik och hans fru. Men moderns sorg och harm uppretades åter genom underrättelsen om giftermålet, som skett utan hennes vetskap. Oaktat alla förböner ville hon ej veta av varken dotter eller måg.
10. — Fredrika Bremer, Grannarna.
