det är sant, men ’liten och käck stoppar ofta den store i säck’.”
Jag skrattade, ma chère mère även; jag började finna mig i hennes sort och sätt. Vi språkade en stund muntert, och jag berättade några små resäventyr, som mycket roade ma chère mère. Om en stund stego vi upp för att ta avsked, och ma chère mère sade med ett mycket gott leende: ”Jag vill ej uppehålla er i afton, så kärt det är mig att se er. Jag kan väl tänka mig att hemmet drar. Bliv hos er i morgon om ni vill, men kom i övermorgon och ät middag med mig. För övrigt vet ni väl, att ni äro välkomna när som helst. Fyll nu era glas och kom och drick folket till. Sorg må man behålla för sig, men glädje skall man njuta tillsammans.”
Vi gingo ut i danssalen med fyllda glas och ma chère mère till härold. Man väntade oss med fyllda glas, och ma chère mère talte för folket så här: ”Man bör väl ej ropa hej, innan man kommer över bäcken, men när man satt ut i äktenskapets farkost med gudsfruktan och klokhet, så gäller ordspråket: väl begynt är hälften hunnet; och därpå, minna vänner, vilja vi dricka en skål för det äkta par, som I här sen framför er, och önska, att detsamma och deras efterkommande må ’sitta i vår Herres kålgård alltid’! Skål!”
”Skål! Skål!” genljöd från alla håll. Björn och jag tömde våra glas och vi gingo omkring och skakade händer med en mängd folk, till dess jag var alldeles yr i huvudet. Sen detta var över och vi resfärdiga, kom ma chère mère efter oss i trappan med ett paket eller knyte i handen och sade vänligt: ”Tag med er den här kalvsteken, barn, för frukosten i morgon. Sen får ni göda och äta era egna kalvar. Men kom ihåg, sonhustru, att jag skall ha min handduk igen. Nej, hon skall ej bära den, kära vän, hon har nog att göra med sin påse (pirat) och med sin kappa. Lars Anders skall bära kalvsteken.” Och
