bröstet, som mig tycktes i djup uppmärksamhet. Jag såg allt detta vid en hastig blick och fortfor:
”Det var nu ett och ett halvt år efter deras giftermål, nära tre år sedan deras flykt. De fingo dock icke strax komma upp på slottet, utan måste några veckor bo i badstugan. Äntligen, för syskonens förböner, vinterns annalkande och Malins sjuklighet, tilläts dem flytta upp i slottet. Malin leddes då upp till den stora salen, där fru Märta satt i högsätet och alla barnen stodo omkring. Då Malin visade sig i dörren, utbrast modern: ”Ack, du olyckliga barn!” Då föll Malin på knä och kröp så fram till modern, bedjande under tårar om förlåtelse och böjande sitt huvud mot hennes knä.”
Jag höll upp, ty min röst var osäker och tårarna nära. Mitt hjärta var i Malin. I denna stund sköt ma chère mère bordet ifrån sig, steg upp med ett blekt ansikte, och utan att kasta en blick på någon av oss gick hon med stora steg ur rummet och slog igen dörren efter sig.
Vi sutto allasammans stumma och slagna. Vi visste icke vad vi skulle tänka. Var ma chère mère ond eller var hon rörd? Anade hon någon avsikt eller… björn och jag sågo frågande på varandra. Jag var ond på mig själv och över den rörelse, som lät mig avbryta läsningen i ett så viktigt ögonblick. Ma chère mère hade därigenom fått besinningstid, och nu fick hon ej höra det bästa av historien, dess vackra slut. Jag längtade obeskrivligt efter hennes återkomst. Men en kvart förflöt och en annan och en till, och ma chère mère kom icke åter. Mycket bedrövad blev jag, när man tillsade om aftonmåltiden och med detsamma, att ”generalskan ej skulle komma till bordet”. Hon hade huvudvärk, hade gått till sängs och lät önska oss en god måltid och en rolig natt.
Vi beslöto, att björn dagen därefter skulle fara till Carlsfors, föregiva ett ärende till Jean-Jacques och då utforska närmare hur det stod till med ma chère mère.
