150
på henne. Och när hon ännu såg stilla på honom med frågande och sorgfull blick, sade han: ”Serena! säg mig ett vänligt ord. Min själ behöver det.”
Serena dröjde ännu. Djupt kände hon vikten av detta ord, av denna stund.
”Ni vill icke?” utbrast Bruno, och redan brunno mörka lågor i de mildas ställe, och ropade med smärta: ”Serena! Jag är då alldeles likgiltig för er?”
”O nej, nej!” sade djupt upprörd Serena.
”Icke?” återtog Bruno eldigt och fattade hennes hand. ”O Serena, plåga mig ej mera: lämna mig ej i detta sönderslitande tvivel, o säg, vill… kan Serena älska mig?”
Serena såg på honom med tårfyllda ögon och sade: ”Ja!” Hela hennes själ låg i detta svar.
”O, så måste du bliva min, himmelska varelse!” utropade Bruno, omfattande hennes knän med passionsfull glädje. ”Serena, i denna stund giv mig din tro, svär att tillhöra mig, svär att intet skall mera skilja oss åt!”
”Bruno, Bruno!” sade Serena förskräckt över hans häftighet, ”har ni glömt… er mor — — mina föräldrar?
De skulle bli olyckliga, de skulle stiga upp om morgonen och ej finna mig, de skulle gå till sängs med tårar över sitt barn”…
Bruno såg vad som föregick inom henne. Demoniska makter härskade över hans själ, och de jublade, då de sågo henne svikta, och i hans röst voro toner ljuva, djärva — för sådana ha änglar fallit.
”O, Serena!” sade han, ”låt icke barnslig svaghet förleda dig att ljuga till ditt eget hjärta. Var stark, var din kärlek trogen, och — tro på mig. Bliv min, och jag vill gottgöra var smärta, jag vill vända i salighet var suck, som oroar dig. Voro icke sedan barndomen våra själar förenade? Värmas de icke nu av samma låga? Serena, vi äro redan ett, ett inför den, som göt sin kärlek i våra hjärtan. Eller tror du de kunna åtskiljas? Fåfängt! Se-
