Fransiska W. till Maria M.
TOLFTE BREVET.
Ännu två dagar, sedan jag sist skrev, bidade vi i stor oro, men då ännu ej minsta förändring blev i ma chère mères tillstånd, for björn till Carlsfors och skrämde Elsa till att tala. Denna erkände då, att ”generalskan var nästan likadan” som en gång för femton år sedan. Hon sov icke om nätterna, talade icke, åt och drack nästan intet. Hon hade låtit förmörka rummen och satt jämt med ansiktet lutat i händerna och suckade stundom, som om hjärtat ville brista.
”Det här går ej längre an”, utbrast björn, sedan han omtalat detta för mig. ”Det kan bli ett recidiv av förra sjukdomen. Vi måste på något vis bryta denna förtrollning, och det måste ske genom — dig, Fanny!
Du måste bryta dig in genom hennes dörr och in i hennes bröst. Ja, du måste det, och vara därvid varsam och djärv, som en tjuv om natten.”
Jag lät övertala mig att våga försöket. Men modig var jag ej därvid. Att emot ma chère mères uttryckliga förbud tränga in i hennes rum och synas inför henne… hu!
Vi beslöto vidare, att Bruno under mitt samtal med ma chère mère skulle vara i Jean-Jacques' rum, emedan om det tog en lycklig vändning, han genast skulle kunna kasta sig för sin mors fötter. Man borde ej ge hennes möjligen
