154
en blick, så vild och förvirrad, att jag ryste. Likväl gick jag ett par steg närmare och sade med en öm oro: ”Är ma chère mère sjuk?”
”Huru vågar du bryta dig in i mina rum? Huru vågar du störa mig?” frågade hon med en vild och sträng blick i det hon gick nära intill mig.
”Jag fann ej ma chère mère där ute, därför kom jag hit”, sade jag så lugnt som möjligt och utan att vika ett steg tillbaka. Hon såg på mig en stund i det hon tycktes sansa sig, varefter hon sade lugnare och såsom för sig: ”Jag hade väl glömt att stänga dörren… dumt!” Hon gick ifrån mig, öppnade en byrålåda och tycktes vilja lägga dit något, som hon höll i handen, men detta trillade ur hennes hand ned på golvet och fram mot mig. Jag böjde mig ned och tog upp det. Ma chère mère nalkades mig med en hyenas uppsyn och ville, tror jag, riva det ur min hand, men jag betraktade den lilla medaljongen, på vilken ett skönt barnhuvud var målat, och sade med en oförvägenhet, som jag nu knappt begriper: ”Vilket skönt barn!”
Ma chère mère stannade. Hon syntes våldsamt upprörd, men vekare till sinnes. Hon tog medaljongen sakta ur min hand, men höll den så, att jag kunde betrakta den med henne. ”Ja”, sade hon, ”ja, i sanning ett vackert barn! Vet du vems barn han var? Säg!”
Hon såg ivrigt forskande i mitt ansikte. Jag måste slå ned mina ögon för hennes genomträngande blick. ”Nej!” svarade jag, med sanning, ehuru jag gissade det.
”Han hette Bruno!” återtog ma chère mère, ”han var min enfödde son! Min, min!… I dag för trettiotre år sedan födde jag honom. O, att jag hade dött i denna stund — jag eller han! O!… Bara gå från hjärtat till hjärtat igen, med liv eller död. Mitt gav mig värre än döden!” Här korsade hon armarna över sitt bröst och böjde ned huvudet, liksom förkrossad av sorg.
