”Gud bevare dig, Fransiska, att någonsin lida vad jag har lidit, att någonsin känna vad jag har känt, ja, ofta ännu känner, Gud bevare dig…!
Vad önskar den lyckliga modern för sina barn? Att de må länge leva på jorden. Men vad önskar jag för min enfödde son? Jo att” — och här antog hennes ansikte ett förfärligt uttryck — ”att han må vara död! Att han må ligga djupt ned i jorden, eller på havets botten; att dessa ögon aldrig skola se honom mer, dessa öron aldrig höra hans röst… O!… att han må vara död, död… död…!”
När sonen går utur fädernehuset ut i vida världen, var ger modern honom med på den långa färden? Sin välsignelse ger hon honom. Men åt min ende son gav jag — min förbannelse. Ser du” — fortfor hon med allt högre vildhet — ”jag hade på hans huvud lagt hela min kärlek, min ära, min stolthet, och han — lade skam på mitt. Se!” — och hon rev slurkan av huvudet och kastade den häftigt till golvet; det grå, nästan vitnade håret föll i vågor ned på hennes axlar — ”se! då strödde sorgen aska i mitt hår. Förr var det svart, men en natt föll snö — och det blev vitt.
Sedan förbannelsen var sagd och den förbannade borta, blev det mörkt inom mig, och jag satt i mörkret, och dagar, månader och år gingo om, och jag visste blott, att allt var mörkt. Jag sökte att glömma honom, jag tänkte: han är död!”
Mina tårar flödade, min hela själ var upprörd och jag utropade: ”O, den olycklige! Han vandrade förskjuten omkring, fann törhända intet bröd och intet hem! Han dog kanske på främmande jord och tänkte på sin mor, längtade att trycka hennes hand till sina läppar och få förlåtelse… och hon!… o den arme!”
Ma chère mère var dödsblek och darrade häftigt; hon tycktes ha möda att andas. ”Fransiska”, sade hon slut-
