12
liksom Lars Anders ännu varit liten gosse, pålade hon honom knytet och visade honom huru han skulle bära det, och björn — gjorde som hon sade. Hennes sista ord voro: ”Kom ihåg att jag skall ha igen min handduk!” Jag såg litet förvänd på björn; han log och lyfte mig upp i vagnen. Inom mig var jag nu till freds att så impromptu ha gjort ma chères mères bekantskap. Jag kände, att om det skett på ett mera förberett och högtidligt sätt, skulle hennes hållning och blick verkat förtryckande på mig.
Rätt glad var jag åt kalvsteken, ty jag visste ej i vad tillstånd skafferifinanserna voro på Rosenvik. Rätt glad var jag även att få komma hem, att få se en pigas ansikte och en bäddad säng, ty vi hade rest tio mil denna dag och jag var ganska trött. Jag smålurade under den fjärdingsväg, som vi hade från Carlsfors till Rosenvik. Det var så skumt när vi kommo fram kl. 11 om aftonen, att jag ej kunde se hur mitt Eden såg ut. Huset syntes något grått och något smått i jämförelse med det varifrån vi nu kommo. Men det gjorde ingenting; björn var så hjärtligt god och jag så hjärtligt sömnig. På en gång blev jag ganska vaken, ty det gick mig som det går i fesagor. Jag trädde in i ett vackert och väl upplyst rum och såg i dess mitt ett uppdukat tebord, skimrande av silver och porslin, och vid bordet stod den allra täckaste lilla piga, klädd i den vackra högtidsdräkt, som är bondflickorna egen på denna ort. Jag gjorde ett utrop av förtjusning och all sömn for utur mig. Inom en kvarts timme satt jag i ordning som värdinna vid tebordet, beundrande den vackra drällen, tekannan, kopparna, teskedarna, på vilka jag läste initialbokstäverna till björns och mitt namn, och serverade te åt min björn, som syntes hjärtinnerligt förnöjd.
Och vart morgon och afton den första dagen.
När jag om morgonen upplät mina ögon, såg jag att
