durkslag”, och samtyckte av hela mitt hjärta till förslaget, sedan jag sagt ett litet ord åt björn och lovat honom en god middag hemma, fast jag ej skulle se honom äta den. Björn såg ej förtvivlad ut, omfamnade mig och for sina färde i trillan till staden, där vi gåvo varandra rendez-vous.
Det var ej utan någon oro och förlägenhet, som jag tänkte på att nu återse ma chère mère. Från denna ovisshet blev jag hastigt befriad, när ma chère mère kom. Hon gick dock ej ur vagnen, men när jag steg upp till henne, räckte hon mig handen med en allvarlig, men öppen min, drog mig till sig, vek upp min hattskärm och kysste mig på panna och mun med stor hjärtlighet. Det gjorde mig gott, och ifrån detta ögonblick kände jag allt tvång försvunnet. Men jag var sorgsen till mods. Ma chère mère var tyst, himmeln mulen, luften tung. Ingen kan säga, att vår färd var munter. Vid stället, där vägen tar av till Ramm, vände ma chère mère huvudet åt andra sidan. Mitt hjärta upprördes inom mig vid detta tecken till oförsonliga känslor, men när ma chère mère efter en stund med någon obetydlig fråga vände sig till mig, blev jag slagen av hennes hemska blekhet och jag kunde ej vara ond på henne, men däremot blev jag så sorgsen, att jag var gråtfärdig. Så kommo vi till staden.
Där var mycket liv och rörelse. Det var torgdag, och stora torget var fullt av vagnar, kärror och folk. Lukten av friskt hö doftade från bondvagnarna. Bastanta gummor sutto i rad längs husen kring torget, med sina mjöllårar, sina stora bröd, sina korgar med bär och bakverk, och snäste duktigt småpojkarna, som, i det de gingo förbi, ibland med ett litet näsvist ord sökte hålla sig skadeslösa för sin brist på penningar.
”Mor, varför frestar du mig med dina sköna plommon? Jag måste ha ett halvt stop. Slå dem hit i min näsduk! Men pengar? Ack, de passa ej.”
