svarade modern. ”Huru länge har han varit så?” — ”Sedan han föddes.” — ”Har han något begrepp?” — ”Det har jag svårt att märka; man måste leda, föda, sköta och akta honom som ett litet barn. Men ibland gråter och ibland skrattar han.” — ”Vad är det, som låter honom skratta?” — ”När han kommer ut i fria luften, blir han glad och skrattar, även när jag länge smeker honom. Gudskelov, han känner mig!” Med detsamma började hon vänligt stryka sonens kind med sin hand samt klappa honom på axeln. Han log härvid allt livligare, allt gladare, och hans ansikte fick nästan ett förnuftigt uttryck. ”Är han ond ibland?” frågade jag. ”Ja, ofta, och då blir han alldeles ursinnig. Men nog har han ändå ett gott hjärta. Han sover sällan om nätterna och brukar då vanka omkring till sina systersöners sängar och känner efter om de äro väl betäckta. Ha de kastat av sig sina täcken, så breder han dem varsamt på. I synnerhet är han mån om lilla systerdottern, och när han kan förnimma, att hon gråter, blir han utom sig.”
”Frun får väl då se till honom mer än till alla de andra barnen?”
”Ja, det förstår sig. De ha förnuft, men han har blott mig. Jag kan sällan gå ifrån honom.”
”Och detta har räckt i fem och tjugu år och kan räcka längre!” sade ma chère mère med en röst, som tillkännagav huru djupt det grep in i hennes själ — ”tröttnar hon ej, kära fru!”
”Nej! Med Guds hjälp skall jag aldrig tröttna vid mitt barn, men vänta tåligt på stunden, då vår Herre behagar förlossa oss. Måtte jag blott icke dö före honom!”
”Vad heter hon, kära fru?”
”Margareta Beck, änka efter bagare Beck.”
”Go afton, fru Beck. Gud välsigne henne! Vi träffas
