mig om. Vi foro i en mörk och tjock skog. Jag var hemsk, jag tyckte, att vi hade åkt nog länge för att redan vara hemma.
”Vi må väl vara på rätta vägen?” sade jag litet tvekande. ”Jag tycker vi ha åkt så länge. Tänk om vi farit vilse!”
Ma chère mère tycktes härvid vakna såsom ur en dröm och sade hastigt och liksom litet stött: ”Hav ingen oro, kära lilla vän, när det är jag som kör. Skulle jag och mina kampar”, tillade hon vänligare, ”ej hitta vägen, som vi ofta strapatserat på? Vi ha farit tillsammans i väl femton år och ännu ej farit galet.”
Hon gav hästarna en smäll, och de sprungo hastigare. Jag var ängslig och tyckte vid ljuset av den något klarnade himmelen, att allt omkring oss såg främmande och underligt ut.
”Jag kan ej begripa var vi äro!” sade jag slutligen ur stånd att dölja min oro. ”Jag känner alls icke igen mig. En så tjock och hög skog finnes icke nära Carlsfors.”
”Var ingen kråka, Fransiska”, sade ma chère mère ond, ”och se ej spöken, där inga äro! Om natten synes skogen dubbelt så hög och tjock som om dagen. Jag kan ej se precis var vi äro, men jag känner på mina bruntar, att de vädra hemmet och stallet. Så springa de ej utom nära Carlsfors, och hör, hur de fnysa! Se, äro vi icke i stora allén? Jo jo män, vi äro strax framme. Jag tycker mig se där borta huset skymta.”
Vi voro verkligen nu i en allé; ma chère mère påskyndade hästarnas fart och de flögo med var minut hastigare fram. Nu kom en stor, stor blixt, som varade flera sekunder, och likt ett gigantiskt spöke steg därvid ur natten ett stort och dystert hus, ej Carlsfors, utan — Ramm. Ramm med sin mörka fasad, sina stora flyglar, låg framför oss i blixtskenet. Det liksom sträckte emot oss hotande armar