168
och skulle ha sjunkit till golvet, om ej Bruno hastigt rest sig upp och tagit emot henne i sina armar.
Han stod en stund stilla, med modern tryckt till sitt bröst, och såg på hennes ansikte, över vilket döden tycktes ha gjutit sitt hemska lugn. Och han kysste hennes bleka läppar och kinder med häftig ömhet.
”Bruno! Bruno!” sade jag bedjande och fattade gråtande hans arm, ”Bruno, ni dödar er mor och er själv med att förfara på detta sätt. Kom, låt oss lägga henne på en säng; vi måste söka återkalla hennes sansning; vi måste förbinda er.”
Bruno svarade intet, men tog modern i sina armar och bar henne in i ett annat rum, där han sakta lade henne ned på en säng. ”Hagar!” ropade han, och det långa, mörka fruntimret kom genast in. Hon kastade sig för hans fötter, kysste gråtande hans händer och talade häftigt och bedjande till honom på ett språk, som jag ej förstod. Han sköt henne bort med hårdhet, och jag förstod, att han befallde henne sysselsätta sig med ma chère mère. Hon lydde under snyftningar. Jag såg, att Bruno sviktade och stödde sig mot muren. Jag gick till honom.
”Bruno”, sade jag, ”för er mors skull, tänk på er själv! Ni måste lägga er ned, ni måste låta förbinda er.”
Han fattade i en lätt soffa och drog den fram så, att den stod mitt emot sängen, där hans mor låg, och kastade sig ned på den. Hans huvud var åt samma sida som hennes, och hans blick var fästad på henne. Hagar och jag stodo emellan dem. På bruten svenska och med häftig sinnesrörelse sade Hagar till mig: ”Förbind, förbind honom, eljest dör han.”
Jag vek ihop min näsduk, fuktade den med kallt vatten och sade till Bruno: ”För er mors skull låt mig förbinda er så gott jag kan! Ni skall förblöda eljest.” Jag ville lägga gärning till ord, men han höll tillbaka min hand och sade med en ton, vars stränghet så liknade moderns:
