”Gå och se om han sover!” sade ma chère mère, vinkande åt Brunos rum.
Jag gick. Bruno låg verkligen i en stilla slummer. Han var mycket blek, men syntes mig skönare än jag någonsin trott honom kunna vara. De så ofta sammanrynkade ögonbrynen hade skilt sig och drogo i milda linjer över de stora ögonvalven. En tår glänste klar på hans färglösa kind. Mittemot honom, med armen stödd på sängkarmen och huvudet lutat mot handen, stod Hagar, blicken oavlåtligt fäst på hans ansikte. De rika, svarta flätorna föllo ned över hennes arm och läto mig blott se en skymt av ansiktets profil. Ännu en gång måste jag beundra dess orientaliska och regelmässiga skönhet. Hagar såg mig icke, och sakta återvände jag till ma chère mère.
”Han sover”, sade jag.
”Himmeln välsigne hans sömn!” sade hon.
Om en stund hörde jag något krafsa i salen, och med tanken på björn bad jag ma chère mère att få lämna henne ett ögonblick.
Riktigt fann jag min björn i salen, hoverande över frukostbordet, men icke för sysselsatt därmed att ej bli mig varse och hjärtligt räcka mig handen. Jag satte mig bredvid den gode mannen, såg honom förtära sin frukost och fröjdade mig över hans kostliga aptit. Sedan tvingade han mig att söka någon vila. Jag måste lyda, och jag bekänner, att jag fann mig väl därav. Uti ett litet vackert kabinett, klätt i rött och vitt damast, beläget på andra sidan om salen, njöt jag några timmar en välgörande sömn.
När jag vaknade, såg jag Hagars huvud titta in genom dörren. Hennes ansikte strålade av en glädje, som tycktes gränsa till vildhet. ”Han skall leva! Han skall leva!” ropade hon till mig. Hon böjde sig över mig och kysste flera gånger häftigt mina händer, reste sig därefter upp, gick omkring rummet, slog ihop händerna och skrattade
