174
nästan konvulsiviskt, i det hon upprepade: ”Han skall leva! Han skall leva!”
Till min förvåning och glädje hörde jag, att ma chère mère var åderlåten. Hon hade villigt ingått på björns förslag därom. Efter åderlåtningen hade hon fått mera lugn, ehuru ännu ingen sömn. Björn var inne hos henne och jag gick dit.
”Han vill, att jag skall sova”, sade till mig ma chère mère, icke utan harm, ”han vill, att mina ögon skola stänga sig i ro, och jag har ej ännu vid dagens ljus sett min enfödde son, den, som nu vågat sitt liv för att frälsa mitt! Men jag säger eder, att förr än jag fått se honom, får jag ingen vila till själ eller kropp, och hade jag någon makt i mina ben, så skulle jag — ta mig böveln, ej be någon om lov!”
”Björn”, sade jag avsides till honom, ”hindra henne icke! Låt henne få sin vilja fram. Människans vilja är hennes himmelrike.”
”Kära du, kära du, med dina himmelriken”, sade björn med en grym grimas och rev sig i huvudet, ”sådana himmelriken kunna föra till helvetes, eller åtminstone till döden, när de givas i orätt tid.”
”Men du ser själv, att det visst icke blir något himmelrike här, om icke ma chère mère får sin vilja fram. Och den är ju bra naturlig. Jag skulle ej i hennes ställe vara annorlunda. Låt henne få se sin son! Bruno kan ju komma in till henne.”
”Nej! Han får icke röra sig ur fläcken i dag. Då är det bättre att hon föres till honom, efter de nödvändigt skola se och uppröra varandra. Obegripligt, att icke folk kunna…”
”Stå icke där och tassla”, sade ma chère mère häftigt, ”utan kommen hit, och om I haven förnuft och känsla, så hjälpen mig in till min son. Jag lovar, att besöket skall bli kort och att vi icke skola tala.”
