Björn vägrade ej mer. Han stödde henne på ena sidan, och jag på den andra, och så fördes hon in till Bruno och sattes i en stor länstol bredvid hans säng. Det var där inne en stum, men rörande scen. Mor och son omfamnade varandra tyst. Sedan satt hon länge och höll hans hand och såg på honom. Man såg på dem båda hur djup försoningen var. När ma chère mère suttit så omkring tio minuter, lade hon sin hand liksom välsignande på Brunos panna och bröst. Han ville säga något, men hon lade förbjudande handen på hans läppar; han höll den länge kvar där. En tår vätte hans kind; o, huru jag längtade att se dem bada moderns ögon, men de förblevo torra, ehuru de voro fulla av ömhet. Hon tecknade till oss, att hon ville avlägsna sig, och det var tid på, ty hon var häftigt angripen och dödsblek.
Vad mig beträffar, har jag måst inrätta mig för att bli här så länge ma chère mère är sjuk. Hon och björn önska det och jag ej mindre. Jag skulle ej kunna lämna henne, så länge hennes tillstånd är betänkligt. ”Får hon blott sova”, säger björn, ”så är all fara över.” Men just sömnen flyr hennes ögon, och en inre oro skakar henne.
Två dagar senare. Bruno är bättre, men får ej gå uppe och nästan icke tala. Björn är minsann en sträng doktor, ser jag. Jag tror ej jag tar honom till min. Jag sade honom det. Han gjorde blott en hånfull grimas och sade: ”Det skola vi få se!” Jag vet ej huru jag kan skriva så muntert; ma chère mères tillstånd oroar mig djupt — men jag har så mycket förströelse; dessutom är ma chère mère själv vid ett så friskt och lyckligt lynne, att man ej kan annat än bli glad däråt. Gud låte dock denna händelse ej få en sorglig utgång! Måtte jag i nästa brev kunna säga, att allt här är även så glatt som det nu är gott!
