FJORTONDE BREVET.
Jag är alldeles översvämmad av budskickningar, biljetter, visiter. Ryktet om vad som hänt löper omkring och förvandlar hela orten i en frågkommitté. Alla strömma hit. Man frågar och undrar och hoppas och gratulerar. Ma chère mère tyckes vara ortens högsta notabilitet. Även stadens borgmästare och rådmän ha förfrågat sig om hennes hälsotillstånd. Ma chère mère har småningom kommit därhän att bli ansedd som en halv magistratsperson, emedan hon så eftertryckligt beivrar alla oordningar i staden och emellanåt gör stora middagar åt borgmästare och råd.
Ma chère mères tillstånd är tyvärr ännu detsamma. Detta är nu tredje dygnet, på vilket hon ej sovit. Björn är mycket missnöjd, vilket jag likväl mera ser än hör.
Just nu fick jag en biljett ifrån Serena, som jag här avskriver:
”Goda Fransiska! Säg mig ett ord och om möjligt ett gott, ett tröstande! Här gå så underliga rykten. Man säger, att generalskan Mansfelt varit i stor fara, att herr — — du vet vem jag menar — frälst henne därur; att hon i honom igenkänt sin son, att de äro försonade, men att de nu båda äro — — döende! Man säger, att även ditt liv varit i fara — man berättar så mycket och så oredigt. Jag sökte dig i går på Rosenvik, men du var ej där. Du var på Ramm, sade mig din Sissa. Dina blommor sågo modstulna ut. Jag försökte uppliva dem med friskt vat-
