Svensson, och giv mig den för femtio riksdaler riksgäld.”
”Sextio riksdaler, ers nåd!”
”Femtio riksdaler, mäster Svensson! Mer ger jag icke, och ni får rätta er därefter. Femtio riksdaler riksgälds, säger jag. Ingen skilling mer. Men jag bjuder er på kalaset, som mitt folk får vid min begravning. Kom ihåg det, Fransiska, att mäster Svensson skall vara med, eller — jag skall komma ihåg det själv, när jag förordnar om begravningen. Adjö, min kära mäster. Det blir vid avtalet. Stor tack, mäster! Välkommen! Adjö!”
Ehuru mycket jag sett av ma chère mères egenheter, så tillstår jag, att detta uppträde mycket förvånade mig. Jag insåg likväl klart, att intet begär till besynnerlighet, utan endast ett obarmhärtigt ordningsbegär förde henne att beställa och pruta på sin egen likkista. Ma chère mère tycktes finna den saken helt naturlig och sade till mig, sedan snickaren var bortgången: ”De hantverkarna äro ena glupska djur. Man måste hålla noga räfst med dem. Men deras räv biter inte min gås!”
Härefter förordnade ma chère mère om sin begravning. Hon dikterade och jag skrev upp huru därvid skulle tillgå, huru många skålpund konfekt skulle köpas o. s. v. Hon lät avsända ett bud till sin församlings kyrkoherde, med begäran, att han dagen därpå ville komma till Ramm. ”Jag vill”, sade ma chère mère, ”dö som det ägnar och anstår en kristen.”
Sedan allt detta var i ordning, yttrade hon mycken tillfredsställelse, att ”nu ha gjort rätt och reda för sig”, och bad mig giva sig något att dricka. ”Den gamla soppan”, sade hon, ”är jag bra ledsen vid. Jag skulle vilja ha något annat, men — vet icke vad.”
En lycklig tanke for igenom mig, och jag skyndade mig att säga: ”Jag har recept på en slags limonad — egent-
