182
hoppas jag att allt går väl. Elsa har kommit hit från Carlsfors och vakar med mig.
Klockan 4. Nyss kom Elsa till mig och viskade med en knappast hörbar röst:
”Tror frun, att det blir till livs? Tror frun, att hon vaknar?”
”Ja, det tror jag med visshet.”
”Om hon dör, så vill jag dö med.”
”Varför det, kära Elsa?”
”Vad skulle jag göra här på jorden utan henne? Och sedan — måste väl generalskan behöva någon i himmelriket att passa upp sig, att ha till hands både dag och natt.”
”Hon är då med Guds änglar, Elsa.”
”Ja, kära fru, de kunna ej passa hennes humör så noga som jag. De ha ej levat ihop med henne i fyrtio år!”
Elsa gick åter till sin post.
Klockan 6. Ännu sover ma chère mère, sover djupt, och id det inbrytande dagsljuset ser ansiktet så hemskt blekt ut. Tänk, om hon sover sin sista sömn!
Klockan 9. Bort med likkista, konfekt och begravning! Ma chère mère lever och skall leva! Hon har vaknat, är lugn, redig, känner sig bra, men är endast ytterligt matt. Björn svarar nu för hennes liv. Vi ha omfamnat varandra till höger och vänster i glädjen däröver. Och Bruno! Jag måste gråta när jag såg honom omfamna björns knän. O, jag ville hålla av Bruno, ty Bruno kan älska. Ma chère mère tyckes själv vara något förvånad, men är nöjd och lugn. Nyss gav jag henne te. När hon tog koppen ur min hand, såg hon på mig med en god, skälmaktig min och gav mig ett litet slag på kinden. Hon har åter slumrat in helt lugnt, och nu skall jag gå att njuta någon vila.
