188
”Sedan” kom snart, ty björn såg min oro, och när vi voro ensamma i förmaket, satte han sig på soffan, drog mig till sig, lade sin arm kring mig och sade med lugn och ömhet: ”Det är på det hela blott en världslig sak, min Fanny, en olycka, som jag är viss på, att du skall bära lika väl, om icke bättre än jag. Se här! Läs själv!” Och björn lade ett brev i mina händer. Det var ifrån Peter och skrivet i synbar hast och sinnesrörelse. Det innehöll underrättelsen att huset L. & Comp., där björn på Peters inrådan hade insatt hela sin förmögenhet, hade gjort bankrutt, och en sådan, som ej gav kreditorerna hopp om att kunna få igen det ringaste. Även Peters lilla besparing hade där gått förlorad. Vad björn samlat under tjugu års mödor, var med ens borta.
”Min bror”, så slutade Peter sitt brev, ”min mest älskade bror, vad jag förlorat är ringa och väl förtjänt, då jag ej varit försiktigare. Men du — du är olycklig genom mig, och det gör mig förtvivlad. Det är den bittraste känsla jag haft i mitt liv. Vore jag ej fängslad här av W…ska processen, så vore jag nu hos dig i stället för detta brev och kastade mig i dina armar och begärde din förlåtelse.” Några rader som följde, voro högst otydligt skrivna. En fläck på papperet, tydligen av en tår, gjorde det sista ordet oläsligt.
På denna fläck stirrade björns ögon. ”Min stackars Peter!” sade han, och nu började även stora tårar att rulla utför hans bleka kinder. Han lutade sitt huvud mot mitt bröst och grät häftigt en stund. Jag sade intet, men kysste hans panna och lät honom känna, att jag förstod honom och kände med honom. Han blev lugnare och om en stund började vi helt stilla tala om den händelse som timat och om vår ställning.
”Jag är nu”, sade björn, ”vid samma punkt, på vilken jag befann mig för tjugu år sedan. Utsikten för en sorgfri
