194
buteljen på bordet, sköt stolen ifrån sig och steg upp. Vi alla reste oss av en gemensam rörelse. ”Sitten stilla”, sade ma chère mère med stark, imperatorisk ton, ”sitten stilla, ingen må följa mig!”
Hon hälsade med handen och skred långsamt och majestätiskt ut mitt ibland den förvånade betjäningen, men stötte emot i dörren, varvid björn och Bruno häftigt sprungo upp. Hon vände sig hastigt om och utropade: ”Den som följer mig, är icke min vän! Bliven alla stilla här”, tillade hon mildare, ”jag skall snart låta kalla er.”
Vi kände för väl ma chère mères lynne för att sätta oss emot hennes så strängt uttalade vilja, men du kan knappt föreställa dig i vilken spänning vi alla voro. Över en timme tillbragte vi i den mest plågsamma väntan. Jag led av Brunos lidande. Med djupt sammanrynkade ögonbryn gick han häftigt upp och ned i rummet och torkade stundom ångestsvetten från sin bleka panna. Äntligen kom Elsa. Den lilla tjänarinnan var icke lik sig. Med förvirrat utseende och osäker röst bjöd hon oss att ”komma in till generalskan!”
Bruno störtade fram, vi skyndade efter honom och med en inre bävan väntade jag att få se något förfärligt. Men nej! Ingen förfärlig syn mötte oss i ma chère mères rum. Hon satt i sin stora länstol i fonden av rummet, upprätt och lugn, men utan generalsmin, och endast på det bleka ansiktet, på de röda och svullna ögonlocken, syntes spåren av en stark, men överstånden sinnesskakning.
”Ären I alla här?” frågade ma chère mère med fast röst. Det bejakades, under det vi samlade oss omkring henne.
”Mina barn”, började nu ma chère mère med en underlig blandning av styrka och ödmjukhet, ”jag har velat vara allena en stund, för att bereda mig på att såsom det anstår en kristen synas inför er med min olycka uppenbarad. Nu har sorgen tagit ut sin rätt, nu är det tid att
