förnuftet tager sin. Mina kära barn, vår Herres hand är tung över mig. Han har slagit mina ögon med mörker.”
Ett dovt rop av smärta hördes, och ekon därav upphöjde sig runtomkring. Jag fattade björns hand och såg på honom, att han hade anat förhållandet.
”Mina kära barn”, började åter ma chère mère, ”I skolen icke sörja över mig. Jag sörjer icke mer. I begynnelsen var det svårt, det bekänner jag, och länge ville jag icke tro, att det var med mig så som det är. Nej, jag ville icke gå in därpå. Men det blev skummare och skummare, olyckan blev vissare och vissare; i dag blev den mig fullt klar, och nu — har jag ödmjukat mig.”
Jag kunde icke längre stå lugn där. Jag kastade mig om ma chère mères hals med tårar i det jag utropade: ”Björn skall hjälpa ma chère mère, han skall skaffa mor sin syn igen!”
”Jag hoppas verkligen kunna det!” sade björn i det han gick närmare, tog hennes hand och såg skarpt i hennes ögon. ”Det är grå starren. Den kan botas. Om ett eller par år har den troligen mognat, och en operation kan då företagas.”
”Lars Anders”, sade ma chère mère i det hon tryckte hans hand, ”jag vill tro på dig och leva glad i denna tro. Jag skall vänta tåligt tills dagen kommer, då jag får återse vår Herres sol. Och kommer den aldrig för mig här på jorden, så skall jag dock med undergivenhet sitta i mitt mörker. Jag har suttit i svårare mörker förr. Nu är jag jämförelsevis lycklig. Mina ögon ha dock fått mätta sig av en stor glädje. Och fast jag nu ej mera kan se, så kan jag dock höra min son — och er alla!” tillade hon, liksom fruktade hon att begå någon orättvisa emot oss.
”För övrigt vilja vi så litet som möjligt göra av denna händelse. ’Det är käringtröst att kvida och lida’, sade vår store konung Gustav Adolf, och jag säger, att det höves
