Den 14.
Leve! leve ma chère mère! Man kan icke bättre och förståndigare än hon finna sig i sin olycka; man kan icke med mera värdighet ”kuscha” under vår Herres hand. Hon har lämnat ifrån sig allt yttre hushållning till Jean-Jacques, all inre till Jane-Marie och endast förbehållit sig att vid vissa tillfällen rådfrågas. I anledning härav har hon hållit ett stort och ståtligt tal för underhavande och tjänstfolk. (Tuttén har sagt sig upp till våren; hon och Jane-Marie äro icke de bästa vänner.) Vidare har ma chère mère eftersänt en person från Borgska institutet i Stockholm, vilken under vinterns lopp skall undervisa henne att i sitt blinda tillstånd utföra åtskilligt, såsom: skriva, spela kort o. s. v. Emellertid knyter hon flitigt på sin stora not och övar sig ivrigt i fiolspelning. Till lynne är hon lugn, god och även glad. Jag måste även säga, att Jane-Marie nu är förträfflig med henne och spelar om aftnarna med en självförsakelse, som är aktningsvärd, gamla sonater av Steibelt och Pleyel, ”avec accompagnement de violon”, dem ma chère mère kan utantill på sin fiol. Ma chère mère är nu även hjärtligare i sitt sätt att vara med Jane-Marie, och det tyckes göra denna gott. Bruno är alla dagar på Carlsfors. Ma chère mère känner på avstånd igen galoppen av hans häst och rodnar då och ropar: ”nu kommer han!” När han är med henne, råder något vida mer kvinnligt och behagligt än eljest i hennes väsen. Bruno köper Ramm och bosätter sig där.
Den 15.
Vi hade i dag gjort åtskilliga utbetalningar, som medtagit alla våra pengar. Jag trodde icke att vi hade en styver kvar. Då upptäckte jag att vi ännu ägde en tolvskilling. Jag blev så förtjust åt den, att jag måste skratta
