så kvalt mig, att jag grät, då jag blev ensam. Vid middaden var soppan rökt. Björn måste lämna mig strax efter middagen. Jag tyckte att allt var odrägligt, och för att köra det elaka lynnet ur huset, vandrade jag under paraply och i smutsen bort till Dahls.
Jag fann dem ensamma. Den lilla familjen var församlad i gubbens sjukrum. Han satt i sin stora länstol med fötterna lindade i flanell. Serenas blick och vänlighet skulle ha upplivat mig, om icke hennes blekhet hade förskräckt mig och låtit mig ana, att här icke heller stod rätt väl till. Herr och fru Dahl voro även ovanligt tysta och allvarsamma. Jag såg likväl tydligt, att förhållandet emellan de gamla och deras älskling var lika hjärtligt som vanligt.
Efter teet gick fru Dahl in till sig och bad mig följa med, emedan Serena skulle läsa högt för sin morfar, som denna afton ej orkade språka. När vi voro allena berättade den goda gumman att Bruno för några dagar sedan hos Serenas morföräldrar anhållit om hennes hand.
”Hans begäran”, fortfor fru Dahl, ”gjorde mig ont, och dubbelt så, när han framförde den på en gång så varmt och så manligt, ty jag har alltid hållit av Bruno, och likväl kunde vi, för många orsakers skull, ej tänka på honom till make åt Serena, åtminstone icke ännu, då vi så litet känna honom. Det har gått underliga rykten om hans ungdom och anledningen till hans flykt ur modershemmet. Min man tog således kallt emot Brunos begäran, och, utan att avslå den, bad han honom för närvarande ej tänka vidare därpå, talade om framtiden, om att närmare lära känna honom o. s. v. Med en dyster blick tog Bruno sin hatt, bugade sig och lämnade oss utan att säga ett enda ord.
Sedan han var borta, kände vi oss alldeles förstämda, och vi beslöto att yppa för Serena allt vad som nyss förefallit och höra vad hon skulle säga därtill.
